Dom kallar oss mods (The Who)

I Sverige var det Kenta och några andra fyllskallar som kallade sig mods. I England var det en helt annan femma. Där var ett mods en dandy, en elegant artististik estet. Ett signum var duffeln eller en parkas när man elegant svepte iväg på sin Vespa. Det här var i mitten på 60-talet. Företeelsen var dock störst i England, och i synnerhet London. Men den dog aldrig riktigt ut. Än idag finna det de som kallar sig mods.

Mods gillar soul. Helst Motown eller det man kallar Norhtern soul. En lite mer melodisk och mer lättsmält version än den som bottnade i gospeln och som var mer rytmbaserad. Fyra engelska mods var Roger Daltrey, Pete Townshend, Keith Moon och John Entwistle. De kom alla från diverse lokala rockband de hoppade runt emellan, innan de till slut insåg att det bara var de fyra och att de gillade att spela ihop. Då spelade de enbart soulcovers. (Men det var faktiskt bara Pete som gick på konstskola...)

The Who är förmdoligen rockhistoriens svar på Bryan (alltså Bryan i Life of Bryan). Inget annat band har förmodligen haft en sämre tajming. Först skaffade de sig en manasjer som redan hade ett par före dettingar under sitt paraply (Julie Christe t ex). Han hade insett vilken kommersiell makt ungdomar hade, och i synnerhet mods under den här eran. Han ville gärna att Julie skulle bli uppskattad av dem, och därför lät han en PR-byrå spöka ut bandet så de såg ut som Harlemhallickar. Man döpte dem till The high numbers och gjorde en logo som föreställde en måltavla. The high numbers, som redan börjat skaffa sig ett rykte bland de kommersiellt känsliga modsen, började tappa intresset redan där. Fansen kände att det luktade hyckleri och det var inte förrän Pete olyckligt snubblade på scenen och av misstag rände in elgitarren i förstärkaren som publiken tände till. Det gjorde Keith "the Animal" Moon också. Han trodde Pete gjorde det med flit och blev så inspirerad att han började hamra sönder sitt trumset. Publiken blev som galna och ryket spred sig. Dilemmat blev att publiken nu började fylla varenda spelning, vilket var kul, men bara för att se dem slå sönder sina instrument, vilket inte var lika kul eftersom de inte hade råd med det då.



Bandet började skriva egna låtar, eller Townshend gjorde det. De döpte om sig till The Who, fick en megahit med My generation och ett skivkontrakt i amerikat minsann. För att slå i USA måste man turnera. Det är ett stort land att turnera i. Och något geni fick för sig att de skulle vara förband till dåtidens bröderna Herrey, Herman and the Hermits. Det sket sig rejält. Managern hejade på och tyckte det var dags för dem att slå sönder lite instrument igen. Så det gjorde de. Och se, då blev det drag under galoscherna igen.

Säg den lycka som varar. Medan The Who misslyckades med att lansera brittisk soul och rock i USA blev deras skivor större än Beatles hemma i England. Till saken hör att Townshend själv börjat intressera sig för "seriös" musik och hade fått bandet att börja spela lite opera light och vau-de-ville inspirirade saker. Vilket togs på största allvar i England, men inte i USA. Instrumentvandaliseringen hade dock gett eko. Nu skulle man få spela på den hittills största rockfestivalen i USA, Monterey. Dilemmat var dock att en annan instrumentkraschare också skulle gigga där, Jimi Hendrix. Det löstes genom att Jimi fick elda upp sin gitarr första dagen och Who krascha sina grejor den andra dagen. Men att slå sönder fina elgitarrer kanske är något som är intressant att göra "under the influence" of whatever. Det blev till slut tragikomiskt för dem att krascha saker flera gånger om dagen och de blev tämligen bittra. Och inte blev My generation en hit för det.

Så bandet åkte hem igen och spelade in skivan "The Who sell out" 1968. En väldigt avancerad musikalisk inspelning. Och dra på trissor, plötsligt kliver en gammal singel otippat upp på andra plats på amerikanska topplistan. Här fanns det pengar att tjäna tänkte managern och satte upp en snabb turné för pojkarna i USA igen. Den här gången skulle de spela själva, på fina konserthus. Men säg den glädje som varar, de försökte säkert, men det gick inget bra. Det de hade gjort i studion lyckades man aldrig återskapa live. Ljudet var dåligt och musikaliskt kunde de inte göra materialet rättvisa och turnén floppade.

Det var nu Pete Townshend gjorde en Björn och Benny. Han skrev en rockmusikal som han lite hippt döpte till Tommy. Det var förmodligen första gången någon gjort något liknande. Skivan blev en dundersuccé och blev filmad (med bl a Roger Daltry i en av huvudrollerna). Och tro det eller ej, skivan blev en försäljningssuccé i USA också. Och här fanns ju pengar att tjäna. Bandet bokades snabbt in på ännu en fin turné i staterna. De sålde snabbt slut varenda spelning. Men säg den glädje som varar. Deras nyfunna fans i staterna förväntade sig få höra hela musikalen Tommy, från början till slut. Vilket de till slut också fick. Men bandet turnerade i två år och spelade musikal från morgon till kväll, vilket till slut fick Townshend inlagd för vad vi idag skulle kalla utbrändhet, men som förmodligen innehöll en hel del roliga tabletter också.



Kuriosa: Visst är det Elton. Och kolla in vilket sjysst keyboard han lirar på.

Så fort Pete blev bättre gick ett hungrigt och förbanant gäng in i Studion och spelade in Who´s next. Deras nästan hårdrockplatta. Och för en gångs skull stämde allt. Skivan blev topplistad i hela världen och i USA fick de turnera med Stones. De hade äntligen lyckats.

Men säg den glädje som varar. Townshend gick och lurade på en ny musical och tänkte tillbaka på sina rötter. För att hylla modskulturen skrev han Quadrophenia, en modsmusical. Plattan sålde bra i Europa och modskulturen fick sig ett uppsving igen. Och det blev dags att åka till USA för att turnera. Men USA undrade bara Who is Mods? och det blev ett rungande fiasko. Townshend blev deprimerad och började kröka. Moon var en plejboj som gillade kola och... tjejer och han gillade nog det mesta lite för mycket. Roger Daltrey blev tack vare filmen om Tommy en hygglig skådis och höll på med det ett tag.

Jag bjuder på en liten bonus här (Who var ju ett av de första banden som (med Moon i spetsen) brukade leva vad vi kallar rockmyt. Kom ihåg det barn, det börjar med att kasta ut en liten TV-apparat och sedan är man fast):



I slutet av 70-talet försökte man sig på en come back turné men det var inte så många som tog fyra knarkiga lönnfeta medelålders män på allvar när de sjöng tonårshiten "My generation". Och när Keith Moon lyckades med konststycket att ta en överdos och dö splittrades bandet. För tillfället.



1979 undrade överlevarna Who vad de skulle göra nu då. De bestämde sig för att spela in en sista skiva (har vi hört den förut) och åka på en, av många, avskedsturnéer i USA. Men säg den glädje som varar. Knappt hade turnén börjat förrän elva ungdomar trampas ihjäl under ett gig i Cincinatti. Bandet tog ett brejk och Townshend började experimentera med droger. Någon gjorde film av Quadrophenia och plattan började sälja igen. Här fanns det pengar att tjäna.

För att göra Pete Townshend rättvisa ska jag kanske påminna om att han som låtskrivare tjänade väldigt bra på skivförsäljningen och spelningar i radio världen över. De andra i bandet fick bara betalt för gigen. Så för att försöka trygga de andras pensioner gjorde de väl ytterlgare några farvälskivor och tack och adjöturnéer. Och jag är inte säker på att vi hört det sista från dem ännu.

Kuriosa: Efter decennier av havererade harvanden från kust till kust i USA, allt för att tjäna några extra dollars, har TV-serien CSI valt låten Who are you, som signaturmelodi. Vilket förmodligen gett Townshend hundra gånger mer i plånboken än alla skivförsäljningar tillsammans.