New York decades - Bob Dylan

Bob Dylan är en liten vresig komplexfylld man med glasögon. Han är den enda rockstjärnan i världen som sjunger genom näsan. Dessutom slog han igenom (visserligen inte frivilligt) som vissångare. Det som idag döpts om till singersongwriter. Det låter ju mycket coolare och säljer förmodligen mer skivor. Ungefär som när västkustrocken plötsligt fick heta Yachtrock och till och med Toto togs till nåder. Men Bob Dylan är yachtrockens raka motsats.

När Dylan var ung hette hans stora idol Woody Guthrie. Det var väl lika hippt som en tonåring idag skulle avguda Mikael Wiehe. Han var döpt till Robert Zimmerman, men tog i tonåren artistnamnet Dylan, lite lätt pretenstiöst efter favoritpoeten Dylan Thomas. Då spelade han visor på musiccaféer i Minneapolis, medan han studerade, just det, konst.

1961 flyttade den unge Dylan till New York och närmare bestämt Greenwich Village, vilket är NY;s motsvarighet till Södermalm. Alltså en liten pitoresk stadsdel till 100% befolkad av kulturkoftor, vissångare och skådespelare. Där upptäckte han dock bluesen och började göra sig ett namn på musikställena som fanns där. Han fick till och med åka med som förband till John Lee Hooker. Då blev han upptäckt av ett stort skivbolag och skrev på direkt. Han stalkade dessutom ner Woody Guthrie själv. Woody var då svårt sjuk och låg på sjukhus och Bob kom och satt vid hans sida mer eller mindre varje dag.



1962 tyckte dock inte skivbolaget att tiden var mogen för att Dylan skulle rocka. De ville att han skulle använda sin begåvning som textförfattare genom att skriva politiska texter istället. Något som var helt i tiden då, med kriget och allt elände. 1963 åkte han som politisk aktivist på proggturné med Joan Baez, faktiskt enorm i staterna på den tiden. De blev snart ett par och Dylan skrev låtar åt henne med.

1964 hade Dylan ändrat inriktning igen. Nu skrev han Mr Tambourine man åt Byrds, vilket blev en världshit. Han dumpade Baez och gifte sig med en fotomodell istället. Nu skulle Bob rocka! 1965 kom också superhiten Like a rolling stone. En av Dylans mest älskade sånger någonsin. Det blev också delade meningar om den plattan då han definitivt sa tack och hej till sin vispublik, som då fortfarande var rätt stor. Men det spelade ingen roll, för med plattan Blonde on Blonde 1966 sålde mannen hissnande 10 miljoner exemplar världen över. Och var plötsligt en av världens största stjärnor. Det gjordes filmer om honom och litteraturvetare började plötsligt analysera hans texter som poesi.



Samma år råkade Bob ut för en svår MC-olycka. Efter att han återhämtat sig drog han sig tillbaka och ägnade sig mest åt sin familj. Då och då plockade han in sitt band och spelade in demos i sitt garage. En helt ny typ av musik för Dylan. Mer och mer influerad av country och gamla läsarsånger. Bandet spelade in en uppsjö av låtar och skickade regelbundet material till sitt skvibolag, som i sin tur läckte enstaka kopior av låtarna till vänner och bekanta. De läckte i sin tur låtarna till andra fans och snart var världens första bootlegplatta född. Kallad the Basement tapes. Den riktiga skivan gjorde emellertid succé och Dylan åkte på ännu en turné.

Fram till slutet av 70-talet åkte Dylan på allt större och större världsturnéer. Han släppte en ny platta varje år och gjorde märkliga pressuttalanden. Han inspirerade även andra artister som John Lennon och Rolling Stones genom att vara både en tänkare och rockstjärna. Något som definitivt smittade av sig på Beatles, både texter och kanske även till Lennons solokarriär.

1978 blev Dylan omvänd kristen. Omvänd från judendomen vill säga. Han släppte två album med starka kristna texter och de blev av just den anledningen inte särskilt väl mottagna. Hans kristna budskap skrämde bort de riktigt etablerade rockfansen och definitvt alla vänstemänniskor som ogillar religion, men älskat Dylan. Hans konvertering blev dock inte långvarig, han var snart tillbaka som jude igen. Det skulle dock dröja innan han skrev något bra material igen. 80-talet blev mest en radda samlingsalbum och greatest hits.

I slutet av 80-talet blev han polare med Tom Petty, som han träffat under Live Aid-galan. De åkte på gemensam turné. Därefter påbörjade han något som kom att kallas The never ending tour. En turné som förmodligen fortfarande pågår. Inspirerad av hans kanske viktigaste skiva på åratal, Oh Mercy. 1998 slöt han cirkeln med albumet Time out of my mind. En visskiva som vann tre grammys. 2006 kom Modern Times. Ett album som bekräftade testen The times are a changing. En rockplatta som fick lysande kritik. Dylans neverendingtour kommer säkert snart tillbaka till oss igen.

This was England - Rod Stewart

För att citera Seinfeldt ur minnet: Många män verkar behålla den frisyr som funkade bäst på tjejer när de var unga, livet ut. Rod Stewart är en sådan man.

Rod började sin karriär under 60-talet som sångare/munspelare i diverse lokala småband. I slutet av 60-talet hakade han på Jeff Beck och tillsammans blev de ett namn inom tung bluesrock. Beck var/är en vass gitarrist och tillsammans med Rods raspiga röst blev det ett grymt resultat. Fullständigt lysande vit bluesrock med en sällsynt nerv.

1970 hade de inga kompmusiker kvar och träffade resterna av The Small Faces (se tidigare artikel). De döpte om sig till Faces och Ron Woods bytte basen mot gitarr och vips så hade man gjort ett rockband av ett popband. Det var bara ett problem, Rod hade fått ett skivkontrakt i eget namn och började turnera parallellt med Faces. 1971 släpptes det plattor med både Faces och Rod Stewart. Maggie May blev en dunderhit för Rod som gick upp som listetta både i England (Rod är egentligen skotte) och USA. Men även om Faces reducerades till ett kompband för Rod var det fortfarande lika bra som med Jeff Beck group.



Hur avundsjuka de i Faces än var på Rods soloframgångar så bidrog det till att även Facers sålde rejält med plattor i bägge kontinterna. Vilket gjorde att de stod ut med varandra till 1975. När Rod gifte sig med supermodellen Britt Ekland och flyttade till USA la man dock ner bandet.

1978 var ett tufft år för old school rockkillar. I England dominerade punken och i USA dominerade discon. Flera gamla rockklubbar fick byggas om till discon. Det gjorde inte Rod så mycket, han älskade att gå på discon och dejtade fotomodeller lika ofta som han bytte kalsonger. Samma år släppte han sin discohit Do you think Im sexy. En låt som nådde en för honom helt ny målgrupp. Och så fortsatte det, när discon blev synt, spelade Rod synt. När det var arenrock som gällde, blev det arenarock.



I och med MTV och alla musikvideos hade Rod lyckats göra sig själv till en seriefigur och skivförsäljningen rasade. Precis som alla hans äktenskap. Och det blev nog dyrt. För i mitten av 90-talet ringde han upp sin gamla polare Ron Wood och gjorde en akustisk come back med sina gamla låtar. Det blev en succé. Och så rullade det på. När Rod insåg att han inte längre hade kvar kraften att skriva egna låtar gjorde han cover efter cover. Ocn nu, i skrivande stund, har han släppt sin tredje platta i rad där han raspar sig igenom diverse jazzstandards. Perfekt bakgrundsmusik för perfekta medelklasshems tvättstugor. Snart sjunger han säkert på Berns för 5.000 kronor biljetten också.

Nästa år fyller Rod Steart 70. Precis som sin vapendragare Ron Wood jagar han fortfarande småtjejer och har kvar sin gamla frisyr.

Texas version - ZZ top

De tre skäggen, trots att trummisen är utan, heter han ju Beard i efternamn. ZZ Top består av Billy Gibbon, Frank Beard samt Dust. De spelar vad man i folkmun brukar kalla boogie-rock. Det de själva verket spelar är själva kärnan av begreppet gubbrock. Det är blues. I bland med rock, ibland med synth. Ibland alldeles självlysande, ibland riktigt riktigt uselt. Och alltid med en så snuskig text att öronen trillar av. Men man misstar sig aldrig, när man hör en ZZtoplåt, så känner man igen dem på tre ackord.

Beard och Dust kom ursprungligen från ett band som hette American Blues, medan Gibbons kom från det konkurrerande bandet The Moving sidewalks. Ett band som faktiskt ett tag jobbade som kompband till Jimmi Hendrix. Även om Gibbons själv säger att han redan då var ett stort fan av Hendrix (och vice verca), är Gibbsons största influens Peter Green (se tidigare artikel).



1970 bildades ZZ Top och ingen vet än idag vad det namnet betyder. Då hade de inte skägg, men det tar å andra sidan ett tag att anlägga slika skägg. De spelade blues i hemkommunen Texas och åkte på turné i två år. En turné där de hade med sig en hel ladugård, med djur och allt, på scen. Två bluesplattor senare var de stora hemma i amerikat. Med hits som La Grange och Tush fick de även en imponerad världspublik, inte minst bland andra musiker. Det är nämligen tre världsmusiker vi talar om här.



Dock skulle det dröja till 1983 innan man nådde den stora publiken (människor under 30). Det var med albumet Eliminator. En blueseopk gick i graven och en ny, maskinbaserad boogierock, fick bästa sändningtid på MTV. Konceptet var hur lätt som helst, lättklädda snygga tjejer, snygga raggarbilar, lite bling bling och lite skägg. Är man snäll kan man kalla det Rhapsody in Blues. ZZ top blev showmän och därmed försvann en hel del av deras cred.

Trion försvann ett tag under 90-talet för att "stanna hemma och meka lite i garaget", kom tillbaka efter några år, i ett försök att hitta hem. Men bluesen var urvattnad och några enstaka hits hjälpte inte. De fastnade i Best of-träsket. Numera spelar de live lite då och då och kommer bland annat till Sverige i sommar. Man bör dock ha sett skäggen live innan man dör.

Kuriosa: Hur macho de än ger sken av att vara får vi inte glömma att de påfallande ofta spelar live iförda mysbyxor och sockiplast. Ingen vet riktigt varför.