onsdag 4 februari 2009
måndag 2 februari 2009
The genuine gentleman - Bryan Ferry
I amerika var läget följande 1970; det ungdomsfenomen som uppstod som en alternativ rörelse i början av 60-talet och kallades Beat, hade nu helt drunknat i hippierörelsen. Jazz, jazztobak, poesi och coola kläder hade blivit en fredsrörelse i fula kläder och LSD. I Europa däremot hade man öppnat en garderob...
Återigen kom ett gäng pojkar ut från sina konstskolor och ville skapa något nytt. Den här gången hette de Bryan Ferry, Phil Manzarena och Bryan Eno. Tillsammans kallade de sig Roxy Music och de spelade en märklig blandning av Enos konstmusik och Ferrys mer melodiösa popsoul. Men det var dessutom visuellt nyskapande. Genom att klä sig som om de gått bärsärk hemma hos någon som designar kläder till konståkare, stack de minst sagt ut.
Kuriosa: Som vanligt dansades det snyggare förr...
Ferry var "snyggingen" i bandet och var den som visste hur man bar upp både en klänning och en kostym, samt make up. De andra såg mest obekväma ut. Men sensation var det och här lades grunden till den glamrock som stod och storögt tittade på ett par år bort bara.
Skivorna gav eko över hela världen, även om de skulle dröja innan amerikanarna kunde tänka sig att lyssna på sminkade killar. Men Roxy har inspirerat alla från New York Dolls till Japan att tänka på hur man ser ut när man spelar.
Bryan Ferry bytte ständigt ut bandmedlemmar i början av karriären, innan han i mitten av 70-talet hittade några musiker som förstod hans intentioner. Bryan Eno hoppade av efter ett par plattor och började jobba mer med sin egen konst. I mitten av 70-talet hade Roxy lite hits här och där. Ferry visste fortfarande att chockera. Och även om han själv nu drog mer åt Armanikostym än Adam Ant-looken, tryckte han några skivomslag med nästan nakna tjejer på. Så fick man inte göra i amerika, så där tryckte de skivan med en bild av en skog på omslaget. Vilket gjorde att den slog stort där också, men sedan fick Ferry konkurrens av både Bowie, Bolan och Doors om att vara omslagspojke. Roxy tog en paus och Ferry gick solo.
Manzarena och McCay gjorde lite soloprojekt som mest kan intressera elektronikanördar idag. Ferry var ju stjärnan med den karakteristiska rösten, något han utnyttjade till att göra ett par coverskivor. Hans röst gör verkligen att låtarna känns som hans egna. Det gick ganska bra nu. Fast bara ganska.
Bandet kallades in förstärkta av Paul Carrak på keyboards. 1980 kom Flesh and Blood som gick direkt in på englands förstaplats. 1982 kom så Avalon. En platta som skänkte gåshud till alla försäljare av finare hifi-anläggningar. Ljudet var unikt och plattan gav flera hits, bl a "More than this." över hela världen. Den sålde platina och Roxy hade lagt grunden för att bli nästa generations arenarockare. Men världen var inte mogen för arenarock just då och efter en mindre turné splittrades bandet. Och som i de flesta fall gjorde man come back 2001 och sedan en gång till 2005. Bryan Ferry är fortfarande soloartist och uppträder för det mesta med både med sina egna och Roxys låtar på sina shower. Han är fortfarande mer elegant än någonsin, även om han är den enda överlevande av de enda två pensionärer i världen som kommer unan med skinnbyxor. Den andra var Mona Seilitz,
Återigen kom ett gäng pojkar ut från sina konstskolor och ville skapa något nytt. Den här gången hette de Bryan Ferry, Phil Manzarena och Bryan Eno. Tillsammans kallade de sig Roxy Music och de spelade en märklig blandning av Enos konstmusik och Ferrys mer melodiösa popsoul. Men det var dessutom visuellt nyskapande. Genom att klä sig som om de gått bärsärk hemma hos någon som designar kläder till konståkare, stack de minst sagt ut.
Kuriosa: Som vanligt dansades det snyggare förr...
Ferry var "snyggingen" i bandet och var den som visste hur man bar upp både en klänning och en kostym, samt make up. De andra såg mest obekväma ut. Men sensation var det och här lades grunden till den glamrock som stod och storögt tittade på ett par år bort bara.
Skivorna gav eko över hela världen, även om de skulle dröja innan amerikanarna kunde tänka sig att lyssna på sminkade killar. Men Roxy har inspirerat alla från New York Dolls till Japan att tänka på hur man ser ut när man spelar.
Bryan Ferry bytte ständigt ut bandmedlemmar i början av karriären, innan han i mitten av 70-talet hittade några musiker som förstod hans intentioner. Bryan Eno hoppade av efter ett par plattor och började jobba mer med sin egen konst. I mitten av 70-talet hade Roxy lite hits här och där. Ferry visste fortfarande att chockera. Och även om han själv nu drog mer åt Armanikostym än Adam Ant-looken, tryckte han några skivomslag med nästan nakna tjejer på. Så fick man inte göra i amerika, så där tryckte de skivan med en bild av en skog på omslaget. Vilket gjorde att den slog stort där också, men sedan fick Ferry konkurrens av både Bowie, Bolan och Doors om att vara omslagspojke. Roxy tog en paus och Ferry gick solo.
Manzarena och McCay gjorde lite soloprojekt som mest kan intressera elektronikanördar idag. Ferry var ju stjärnan med den karakteristiska rösten, något han utnyttjade till att göra ett par coverskivor. Hans röst gör verkligen att låtarna känns som hans egna. Det gick ganska bra nu. Fast bara ganska.
Bandet kallades in förstärkta av Paul Carrak på keyboards. 1980 kom Flesh and Blood som gick direkt in på englands förstaplats. 1982 kom så Avalon. En platta som skänkte gåshud till alla försäljare av finare hifi-anläggningar. Ljudet var unikt och plattan gav flera hits, bl a "More than this." över hela världen. Den sålde platina och Roxy hade lagt grunden för att bli nästa generations arenarockare. Men världen var inte mogen för arenarock just då och efter en mindre turné splittrades bandet. Och som i de flesta fall gjorde man come back 2001 och sedan en gång till 2005. Bryan Ferry är fortfarande soloartist och uppträder för det mesta med både med sina egna och Roxys låtar på sina shower. Han är fortfarande mer elegant än någonsin, även om han är den enda överlevande av de enda två pensionärer i världen som kommer unan med skinnbyxor. Den andra var Mona Seilitz,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
