Hey Nineteen That's 'Retha Franklin

Hey Nineteen
That's 'Retha Franklin
She don't remember the Queen of Soul
It's hard times befallen
The sole survivors
She thinks I'm crazy
But I'm just growing old

/Steely Dan - Hey Nineteen

Hur ska man presentera en människa som Aretha? En snabb sökning på Amazon.com ger ett resultat på 450 köpbara album. Det kanske säger något? Aretha är mer än en artist. Hon är den kvinnliga motsvarigheten till Elvis. I storhet. Inte som artist. Aretha har aldrig strävat efter att vara sexsymbol eller göra storslagna shower. Hon har varit solitt gjuten i musiken, fast fuskat lite med en del filmroller också.

Aretha Franklin föddes 1942 i Tennessee. Hennes var pastor, men trots det skildes hennes föräldrar tidigt. Hon och hennes systrar växte i stället upp med sin mormor, som ofta hade musikaliska väninnor hemma för jam. Mahalia Jackson bland annat. Aretha sjöng även solo i pappas gospelkör. När hon var fjorton släppte hon sin första platta. En gospelskiva.

Trots att Aretha gjorde fler skivor (mest jazz och gospel) i sin ungdom skulle det dröja till 1967, då han skrev på för Atlantic Records och bosatte sig i den legendariska Muscle Shoal studion innan hon blev en stjärna. Där spelade man in hennes paradhit, Respect.

Vi ska komma ihåg att 1967 var bara början på slutet för Afroamerikaners kamp mot segregation och apartheid. I synnerhet i amerikanska södern var det inte många som ens fattat att slaveriet upphävts. Soulmusik var fortfarande något de svarta fick ha för sig själva. 1967 var året för frigörelse på flera plan. Inte bara i USA, även om det startade där. Respect blev därför dels en signaturmelodi för svarta som krävde respekt, men även för kvinnosakskvinnor. (Det här var innan man kom på att kvinnosaker även berörde män och döpte om det till feminism.)

Hitsen rasade in för Aretha under de kommande åren. Låtar som I say a little prayer och Think blandade gospel, pop och soul och skapade det som skulle få heta R´n B. Rythm and Blues. Men som med så många andra artister är man aldrig större än sin senaste singel. Och trots att Aretha dominerat den svarta musikscenen i många år kunde hon inte heller förutspå framtiden. Framtiden för svarta musiker skulle komma att heta Disco. 1975 kom yngre och hetare tjejer, som t ex Chaka Khan och Donna Summer fram. De hade en sexigare framtoning och ett helt nytt sound. På ett par år var Aretha frånåkt på topplistorna. I det läget valde t ex Diana Ross att banta ner sig, hotta upp sig och anlita Chick för en mega come back. Men det var inte riktigt Arethas påse. Aretha som alltid vara ganska mullig hade vid det här laget ingen som helst lust att leka sexsymbol. Skivbolaget tvingade trots det på henne en gul härlig discoklänning, la henne på en divan med en tallrik druvor och kallade albumet Diva! Det skulle bli Arethas sämst sålda skiva genom tiderna (och en av undertecknads första LP-skivor). Aretha bidade sin tid och återgick till gospel och standards. 1980 fick hon en uppskattade biroll i filmen Blues Brothers, där hon även fick sjunga sin hit Think. Filmen och låten fick en nystart och Aretha kunde hålla sig flytande fram till...

1982 var discon död och nu kom helt nya låtskrivare och artister fram. Aretha tog med sig Luther Vandross och Marcus Miller till skivbolaget Arista för en nystart. Det mångsidiga och väldigt tekniska geniet Marcus Miller lärde sig snabbt att arrangera med alla nya synthar och trummaskiner som plötsligt dykt upp. Vandross och Aretha skrev låtarna. 1982 fick de en hyfsad hit med Jump to it. En blandning av pop och lätt funk. 1985 hade man hittat soundet. Perfekt tajmat och klart för den nya världsordningen döpt till MTV. (MTV hade ändå inte visat några svarta artister före Michael Jackson 1983) Hits som Whos zooming who och Freeway of love blev megahits. 1987 krönte hon 80-talet med en listetta ihop med den då största artisten i världen, George Michael, "I knew you were waiting." Samma år blev hon den första kvinnan som valdes in i Rockn roll hall of fame. Aretha är då 46 år gammal och trots att hon bevisat om och om igen att skivförsäljning och popularitet inte behöver ha något att göra med hudfärg, ungdom, sex och skönhet, var det inget skivbolag som vågade chansa. Istället fick vi artister som för första gången var mediokra, men kanske kända för något annat? I bästa fall.

Skulle ni vilja påminna mina anhöriga om att ringa Aretha när jag ska begravas?

Aretha drog sig åter tillbaka till familj och kyrka. Hon gjorde en ny gospelskiva och ett försök till Rnb, men utan större framgångar. Däremot fick hon 1998 rycka in som inhoppare för den sjuke Luciano Pavarotti och gjorde en soulversion av Nessun Dorma. Som liksom för att visa vart skåpet hörde hemma. Och som om inte det räckte sjöng hon bokstavligen kläderna av unga utmanare i VH1´s Divas Live. En direktsänd gala med Aretha som soul-mormor samt Celine Dion, Dionne Warwick, Mariah Carey och andra. En genant afton för alla andra inblandade. Efter att fullständigt tillintetgjort Mariah Carey i en duett försöker Celine Dion att... waila. Hela Celines karriär kunde slutat där.

1999 gör VH1 en repris. Det här året är det en annan gästartist som gör en duett. Mary J Blige. Mary gör en ödmjuk och vörnadsfull entré och Aretha gör en värdig och vördnadsfull sorti. Världen har fått en ny Queen of Soul. Men det kapitlet skriver vi senare.

Här får tanten i alla fall äran att sjunga in Barack som ny president. Jag kan tyvärr inte göra något åt hatten. Vi får leva med den. Trots att den är terrorhot i sig.

London, Buckingham Palace - Queen

Att en bisexuell perser vid namn Farrokh Bulsara, född och uppvuxen i Zanzibar, skulle bli den moderna vita rockmusikens superstjärna i decennier, var nog ganska otippat.

1970 hade han (naturligtvis) gått ut konstskola och tröttnat på att inte ha blivit rockstjärna än. Han hade hunnit fylla 24 då han hörde att polarna som spelade med bandet Smile behövde en sångare. Farrokh bestämde sig. Han tog det klatchiga artistnamnet Freddie Mercury och drog på lite make up (vilket alla andra rockstjärnor redan hade). Sydde sina egna kläder och döpte om bandet till Queen.

De andra medlemmarna var Brian May på gitarr, Roger Taylor på trummor och från 73, John Deacon på bas. Inspirerade av Hendrix, Zeppelin och framför allt Beatles spelade de in sin debutplatta Queen. Som passerade obemärkt. Året därpå kom Queen II och blev en mindre framgång. Men framför allt fick de turnera som förband åt de då ganska stora Mott the Hoople. Samma år släppte man uppföljaren Sheer heart attack som blev riktigt stor.

1975 kom bomben, A night at the opera. Då, världens dyraste skivinspelning. Bara superhiten Bohemian Rhapsody innehöll så många pålägg att inspelningstejpen blev genomskinlig på sina ställen. Plattan tog bandet från att ha varit rockstjärnor till att bli megavärldsstjärnor.

1980. Synthar och elektronik. Discomusiken hade effektivt dödat det mesta av rocken. Nu kom syntharna och satte in nådastöten. Väldigt få av artisterna från 70-talet överlevde decennieskiftet med någon form av värdighet i behåll. Queen inte bara överlevde, de satte standarden. Må så vara att man tonade ner hårdrocken ganska rejält. Men istället för, som så många andra artister gjorde, flirta med disco och synth, integrerades de nya musikstilarna sömlöst in i Queen. Mercurys extremt utåtriktade karisma var också perfekt för den nya tidens media, musikvideon.

Dock hade bandet en kortare svacka i början av 80-talet. Trots att de fortfarande hade hits, får man inte glömma att pressen hade hatat Queen från dag 1. Det är ju oftast så med väldigt skickliga musiker, att de kritiseras för att de blir för ekvilibristiska. Å andra sidan var de älskade av alla andra och framför allt av engelsmännen själva. Det var därför en väldigt dålig idé att åka på en icke politisk korrekt turné som innefattade allt från forna Sovjet till hyperbojkottade Sydafrika, samt en del andra diktaturer. Under en period höll man på att systematiskt rasera all good will man haft. Men som en räddare i nöden fick man på nåder vara med på Live Aid galan 1985. Och då gjorde man ett framträdande som inte lämnade många ögon torra. Queen var tillbaka på MTV med besked.

Den 23:e november 1991 kom Freddy ut ur garderoben. Få av oss som var unga då, hade ens tänkt tanken på att han kunde vara gay. Det som idag kanske framstår som skrattretande övertydligt (Herregud, Queen!!) hade inga referensramar för unga på 70-talet. Man visste knappt vad det betydde. Den 24:e november dog Freddy av AIDS. De andra i bandet drog sig tillbaka med diverse soloprojekt. 1995 återförenades de i studio igen för att slutföra det album man påbörjat före Freddys död. Resultatet blev Made in Heaven.

2005 träffade Bryan May och Roger Taylor olyckligtvis Paul Roger. Tidigare sångare i Free och Bad Company. De bildade Queen feat. Paul Roger och spelade in ett par skivor, den senaste 2008. Förmodligen kommer de att åka på världsturnéer och spela gamla hits tills någon bär av dem från scenen.