torsdag 18 februari 2010

Hey Nineteen That's 'Retha Franklin

Hey Nineteen
That's 'Retha Franklin
She don't remember the Queen of Soul
It's hard times befallen
The sole survivors
She thinks I'm crazy
But I'm just growing old
/Steely Dan - Hey Nineteen

Hur ska man presentera en människa som Aretha? En snabb sökning på Amazon.com ger ett resultat på 450 köpbara album. Det kanske säger något? Aretha är mer än en artist. Hon är den kvinnliga motsvarigheten till Elvis. I storhet. Inte som artist. Aretha har aldrig strävat efter att vara sexsymbol eller göra storslagna shower. Hon har varit solitt gjuten i musiken, fast fuskat lite med en del filmroller också.

Aretha Franklin föddes 1942 i Tennessee. Hennes var pastor, men trots det skildes hennes föräldrar tidigt. Hon och hennes systrar växte i stället upp med sin mormor, som ofta hade musikaliska väninnor hemma för jam. Mahalia Jackson bland annat. Aretha sjöng även solo i pappas gospelkör. När hon var fjorton släppte hon sin första platta. En gospelskiva.


Trots att Aretha gjorde fler skivor (mest jazz och gospel) i sin ungdom skulle det dröja till 1967, då han skrev på för Atlantic Records och bosatte sig i den legendariska Muscle Shoal studion innan hon blev en stjärna. Där spelade man in hennes paradhit, Respect.

Vi ska komma ihåg att 1967 var bara början på slutet för Afroamerikaners kamp mot segregation och apartheid. I synnerhet i amerikanska södern var det inte många som ens fattat att slaveriet upphävts. Soulmusik var fortfarande något de svarta fick ha för sig själva. 1967 var året för frigörelse på flera plan. Inte bara i USA, även om det startade där. Respect blev därför dels en signaturmelodi för svarta som krävde respekt, men även för kvinnosakskvinnor. (Det här var innan man kom på att kvinnosaker även berörde män och döpte om det till feminism.)


Hitsen rasade in för Aretha under de kommande åren. Låtar som I say a little prayer och Think blandade gospel, pop och soul och skapade det som skulle få heta R´n B. Rythm and Blues. Men som med så många andra artister är man aldrig större än sin senaste singel. Och trots att Aretha dominerat den svarta musikscenen i många år kunde hon inte heller förutspå framtiden. Framtiden för svarta musiker skulle komma att heta Disco. 1975 kom yngre och hetare tjejer, som t ex Chaka Khan och Donna Summer fram. De hade en sexigare framtoning och ett helt nytt sound. På ett par år var Aretha frånåkt på topplistorna. I det läget valde t ex Diana Ross att banta ner sig, hotta upp sig och anlita Chick för en mega come back. Men det var inte riktigt Arethas påse. Aretha som alltid vara ganska mullig hade vid det här laget ingen som helst lust att leka sexsymbol. Skivbolaget tvingade trots det på henne en gul härlig discoklänning, la henne på en divan med en tallrik druvor och kallade albumet Diva! Det skulle bli Arethas sämst sålda skiva genom tiderna (och en av undertecknads första LP-skivor). Aretha bidade sin tid och återgick till gospel och standards. 1980 fick hon en uppskattade biroll i filmen Blues Brothers, där hon även fick sjunga sin hit Think. Filmen och låten fick en nystart och Aretha kunde hålla sig flytande fram till...


1982 var discon död och nu kom helt nya låtskrivare och artister fram. Aretha tog med sig Luther Vandross och Marcus Miller till skivbolaget Arista för en nystart. Det mångsidiga och väldigt tekniska geniet Marcus Miller lärde sig snabbt att arrangera med alla nya synthar och trummaskiner som plötsligt dykt upp. Vandross och Aretha skrev låtarna. 1982 fick de en hyfsad hit med Jump to it. En blandning av pop och lätt funk. 1985 hade man hittat soundet. Perfekt tajmat och klart för den nya världsordningen döpt till MTV. (MTV hade ändå inte visat några svarta artister före Michael Jackson 1983) Hits som Whos zooming who och Freeway of love blev megahits. 1987 krönte hon 80-talet med en listetta ihop med den då största artisten i världen, George Michael, "I knew you were waiting." Samma år blev hon den första kvinnan som valdes in i Rockn roll hall of fame. Aretha är då 46 år gammal och trots att hon bevisat om och om igen att skivförsäljning och popularitet inte behöver ha något att göra med hudfärg, ungdom, sex och skönhet, var det inget skivbolag som vågade chansa. Istället fick vi artister som för första gången var mediokra, men kanske kända för något annat? I bästa fall.



Skulle ni vilja påminna mina anhöriga om att ringa Aretha när jag ska begravas?

Aretha drog sig åter tillbaka till familj och kyrka. Hon gjorde en ny gospelskiva och ett försök till Rnb, men utan större framgångar. Däremot fick hon 1998 rycka in som inhoppare för den sjuke Luciano Pavarotti och gjorde en soulversion av Nessun Dorma. Som liksom för att visa vart skåpet hörde hemma. Och som om inte det räckte sjöng hon bokstavligen kläderna av unga utmanare i VH1´s Divas Live. En direktsänd gala med Aretha som soul-mormor samt Celine Dion, Dionne Warwick, Mariah Carey och andra. En genant afton för alla andra inblandade. Efter att fullständigt tillintetgjort Mariah Carey i en duett försöker Celine Dion att... waila. Hela Celines karriär kunde slutat där.

1999 gör VH1 en repris. Det här året är det en annan gästartist som gör en duett. Mary J Blige. Mary gör en ödmjuk och vörnadsfull entré och Aretha gör en värdig och vördnadsfull sorti. Världen har fått en ny Queen of Soul. Men det kapitlet skriver vi senare.
Här får tanten i alla fall äran att sjunga in Barack som ny president. Jag kan tyvärr inte göra något åt hatten. Vi får leva med den. Trots att den är terrorhot i sig.

måndag 1 februari 2010

London, Buckingham Palace - Queen

Att en bisexuell perser vid namn Farrokh Bulsara, född och uppvuxen i Zanzibar, skulle bli den moderna vita rockmusikens superstjärna i decennier, var nog ganska otippat.

1970 hade han (naturligtvis) gått ut konstskola och tröttnat på att inte ha blivit rockstjärna än. Han hade hunnit fylla 24 då han hörde att polarna som spelade med bandet Smile behövde en sångare. Farrokh bestämde sig. Han tog det klatchiga artistnamnet Freddie Mercury och drog på lite make up (vilket alla andra rockstjärnor redan hade). Sydde sina egna kläder och döpte om bandet till Queen.


De andra medlemmarna var Brian May på gitarr, Roger Taylor på trummor och från 73, John Deacon på bas. Inspirerade av Hendrix, Zeppelin och framför allt Beatles spelade de in sin debutplatta Queen. Som passerade obemärkt. Året därpå kom Queen II och blev en mindre framgång. Men framför allt fick de turnera som förband åt de då ganska stora Mott the Hoople. Samma år släppte man uppföljaren Sheer heart attack som blev riktigt stor.

1975 kom bomben, A night at the opera. Då, världens dyraste skivinspelning. Bara superhiten Bohemian Rhapsody innehöll så många pålägg att inspelningstejpen blev genomskinlig på sina ställen. Plattan tog bandet från att ha varit rockstjärnor till att bli megavärldsstjärnor.



1980. Synthar och elektronik. Discomusiken hade effektivt dödat det mesta av rocken. Nu kom syntharna och satte in nådastöten. Väldigt få av artisterna från 70-talet överlevde decennieskiftet med någon form av värdighet i behåll. Queen inte bara överlevde, de satte standarden. Må så vara att man tonade ner hårdrocken ganska rejält. Men istället för, som så många andra artister gjorde, flirta med disco och synth, integrerades de nya musikstilarna sömlöst in i Queen. Mercurys extremt utåtriktade karisma var också perfekt för den nya tidens media, musikvideon.


Dock hade bandet en kortare svacka i början av 80-talet. Trots att de fortfarande hade hits, får man inte glömma att pressen hade hatat Queen från dag 1. Det är ju oftast så med väldigt skickliga musiker, att de kritiseras för att de blir för ekvilibristiska. Å andra sidan var de älskade av alla andra och framför allt av engelsmännen själva. Det var därför en väldigt dålig idé att åka på en icke politisk korrekt turné som innefattade allt från forna Sovjet till hyperbojkottade Sydafrika, samt en del andra diktaturer. Under en period höll man på att systematiskt rasera all good will man haft. Men som en räddare i nöden fick man på nåder vara med på Live Aid galan 1985. Och då gjorde man ett framträdande som inte lämnade många ögon torra. Queen var tillbaka på MTV med besked.




Den 23:e november 1991 kom Freddy ut ur garderoben. Få av oss som var unga då, hade ens tänkt tanken på att han kunde vara gay. Det som idag kanske framstår som skrattretande övertydligt (Herregud, Queen!!) hade inga referensramar för unga på 70-talet. Man visste knappt vad det betydde. Den 24:e november dog Freddy av AIDS. De andra i bandet drog sig tillbaka med diverse soloprojekt. 1995 återförenades de i studio igen för att slutföra det album man påbörjat före Freddys död. Resultatet blev Made in Heaven.

2005 träffade Bryan May och Roger Taylor olyckligtvis Paul Roger. Tidigare sångare i Free och Bad Company. De bildade Queen feat. Paul Roger och spelade in ett par skivor, den senaste 2008. Förmodligen kommer de att åka på världsturnéer och spela gamla hits tills någon bär av dem från scenen.

onsdag 27 januari 2010

From Birmingham with strings - E.L.O.

Electric Light Orchestra är en märklig "grupp". Från början var det tre personer som grundade bandet. Sångaren Roy Wood, gitarristen Jeff Lynne samt trummisen Bev Bevan. Samt ett antal utbytbara stråkgnidare. Första albumet, ELO 1970, gav en liten hit med 10538 Ouverture och sålde bra. Lynne och Wood hade en idé och en vision om att skapa den perfekta symfonirocken genom att blanda just rock med klassiska stråkinslag, samt en smula Beatles. "Vi ville fortsätta där I am the Walrus slutade," sa Lynne vid ett tillfälle.



Av olika skäl hoppade Wood snart av och tog med sig halva bandet. Lynne och Bevan ersatte dem med nya musiker och släppte 1973 ELO 2 och fick ett internationellt genombrott med Roll over Beethoven. Ja ni hajar, klassisk musik möter rock n roll. Jättekul raggarmusik. Men långt ifrån det sofistikerade ELO som komma skulle.


1976 släppte det produktiva bandet sin femte platta, A New World Record. Skivan innehöll megahits som Telephon Line och Living thing och ELO blev plötsligt ett av de största banden på planeten. Därpå kom ytterligare några storsäljande album ända tills man 1981 skulle få sin sista hit någonsin (förmodligen) med Hold on tight. Och det var ett snedsteg tillbaka till raggarmusiken igen. Till och med Bevan ruttnade och gick över som trummis åt Black Sabbath istället. Jeff Lynne la så småningom ner bandet för att börja jobba som producent istället.

Från mitten av 80-talet har Lynne räknats som en av världens mest framgångsrika musikproducenter. Dessutom var han medlem i den temporära supergruppen Traveling Wilburys, tillsammans med Tom Petty, Bob Dylan, Roy Orbison och George Harrison.


Bev Bevan fick i slutet av 80-talet den briljanta idéen att starta ett nytt ELO. Innovativ som han var kallade han bandet ELO II. Problemet var bara att det var Lynne som skrivit nästan alla låtar. Och han var inte glad. Och om advokaterna inte kommit överrens än, så bråkar de fortfarande. Under tiden åker ELOs trummis på turné med ELO II och spelar covers. ELO II har dessutom släppt en handfull album på egen hand, men de har gått musikhistoriken spårlöst förbi.

Från raggarrock till operan och tillbaka på 12 år. Man är aldrig större än sin senaste singel. Man kan nog påstå att Jeff Lynne var ELO. Han lever och har hälsan och skrattar varenda dag han är på banken. Han var till och med påtänkt i rollen som John Lennon inför en återförening av Beatles. Men sen dog Harrison också och det blev liksom inte läge längre.


söndag 24 januari 2010

Manchester United - 10CC

Ett band man inte kan undvika från 70-talet döpte sig efter den genomsnittliga mängden sperma en genomsnittlig man ejakulerar. Det säger en del om Englands svar på Steely Dan (som i sin tur döpte sig efter namnet på en dildo).

Graham Gouldman och Eric Stewart var grundare. Gouldman spelade med Mockingbirds på 60-talet och var redan etablerad låtskrivare åt exempelvis Jeff Beck och Yardbirds. Eric var sångaren och tillsammans handplockade man studiomusikerna Kevin Godley och Lol Creme.


Först hette dock bandet Hotlegs och åkte på turné med Moody Blues. De fick en brakhit med en låt som heter Neanderthal man. Ja, vi snackar ju inte direkt Bob Dylan här, som ni märker. Först 1972 döpte man om sig till 10CC och spelade in plattan med samma namn. De fick en större hit till, med Donna. Sedan kom ett pärlband av plattor och massor av hits. Wallstreet Shuffle, Good morning judge, Im not in love, Life is a minnestrone, för att nämna några.

1975 bestämde sig dock Godley och Creme för att hoppa av. De var inte bara musiker utan även uppfinnare. Tillsammans hade de uppfunnit ett nytt instrument de kallade för Gizmotronen. En slags mekaniskt stränginstrument som skulle kunna återskapa ljudet av en mindre stråkensemble. Dessutom hade de uppfunnit någon slags foto/film automat där man kunde sitta och sjunga framför en valfri bakgrund och på så vis skapa sig en egen rockvideo. (För de yngre läsarna ska vi här tillägga att vi snackar 1975. Ett år då väldigt få människor i världen, 3 för att vara exakt, hade råd och tillgång till en så kallad polyfonisk synt. Samplern var inte uppfunnen och även om någon enstaka artist hade gjort en, vad vi kanske mer korrekt borde heta rockfilm av en låt, fanns det knappast någon TV-kanal som ville visa den. Herrarna var lite före sin tid. Men det är en helt annan historia.)


Stewart och Gouldman forsatte med nya studiomusiker. 77 kom Deceptive bends och bandet lät fortfarande som 10CC. Flera hits och nu var man stora i USA också. Vilket skulle komma att krönas av megahiten Dreadlock Holiday från Bloody tourists 1978. Och som vanligt blir man inte större än sin största hit. Bloody tourists var i övrigt en ganska medioker platta och det var ett helt nytt sound. Visst kände man igen bandet, men efter tio år på topp hade man helt enkelt blivit för gamla för att rocka på det sätt som den nya generationen ville rocka. I synnerhet i England där nu både punk, synth och New Wave pardonlöst tagit död på 70-talets giganter.

Dessvärre fortsatte Stewart och Gouldman att göra, vad man kan kalla intressanta misslyckade plattor. Och de har inte slutat än. Numera åker de runt på nostalgifester och spelar sina gamla hits. Och det lär de väl göra tills någon bär dem av scenen.

10CC har aldrig någonsin utgett sig för att vara mer än ett garv och en öl med polarna. Faktum är att alla album under 70-talet bär på någon slags humor a la MAD. Till och med den kanske mest spelade tryckaren ever på ett dansgolv fem i tre heter just "Im NOT in love." Men ibland är ett garv med polarna på puben exakt vad men behöver, och då blir man alltid glad över en gammal 10CC låt i bakgrunden.

onsdag 4 februari 2009

It was 40 years ago today - Beatles



Beatles på ett tak. Finast är gentemannen med pipa.

måndag 2 februari 2009

The genuine gentleman - Bryan Ferry

I amerika var läget följande 1970; det ungdomsfenomen som uppstod som en alternativ rörelse i början av 60-talet och kallades Beat, hade nu helt drunknat i hippierörelsen. Jazz, jazztobak, poesi och coola kläder hade blivit en fredsrörelse i fula kläder och LSD. I Europa däremot hade man öppnat en garderob...

Återigen kom ett gäng pojkar ut från sina konstskolor och ville skapa något nytt. Den här gången hette de Bryan Ferry, Phil Manzarena och Bryan Eno. Tillsammans kallade de sig Roxy Music och de spelade en märklig blandning av Enos konstmusik och Ferrys mer melodiösa popsoul. Men det var dessutom visuellt nyskapande. Genom att klä sig som om de gått bärsärk hemma hos någon som designar kläder till konståkare, stack de minst sagt ut.



Kuriosa: Som vanligt dansades det snyggare förr...

Ferry var "snyggingen" i bandet och var den som visste hur man bar upp både en klänning och en kostym, samt make up. De andra såg mest obekväma ut. Men sensation var det och här lades grunden till den glamrock som stod och storögt tittade på ett par år bort bara.

Skivorna gav eko över hela världen, även om de skulle dröja innan amerikanarna kunde tänka sig att lyssna på sminkade killar. Men Roxy har inspirerat alla från New York Dolls till Japan att tänka på hur man ser ut när man spelar.

Bryan Ferry bytte ständigt ut bandmedlemmar i början av karriären, innan han i mitten av 70-talet hittade några musiker som förstod hans intentioner. Bryan Eno hoppade av efter ett par plattor och började jobba mer med sin egen konst. I mitten av 70-talet hade Roxy lite hits här och där. Ferry visste fortfarande att chockera. Och även om han själv nu drog mer åt Armanikostym än Adam Ant-looken, tryckte han några skivomslag med nästan nakna tjejer på. Så fick man inte göra i amerika, så där tryckte de skivan med en bild av en skog på omslaget. Vilket gjorde att den slog stort där också, men sedan fick Ferry konkurrens av både Bowie, Bolan och Doors om att vara omslagspojke. Roxy tog en paus och Ferry gick solo.

Manzarena och McCay gjorde lite soloprojekt som mest kan intressera elektronikanördar idag. Ferry var ju stjärnan med den karakteristiska rösten, något han utnyttjade till att göra ett par coverskivor. Hans röst gör verkligen att låtarna känns som hans egna. Det gick ganska bra nu. Fast bara ganska.



Bandet kallades in förstärkta av Paul Carrak på keyboards. 1980 kom Flesh and Blood som gick direkt in på englands förstaplats. 1982 kom så Avalon. En platta som skänkte gåshud till alla försäljare av finare hifi-anläggningar. Ljudet var unikt och plattan gav flera hits, bl a "More than this." över hela världen. Den sålde platina och Roxy hade lagt grunden för att bli nästa generations arenarockare. Men världen var inte mogen för arenarock just då och efter en mindre turné splittrades bandet. Och som i de flesta fall gjorde man come back 2001 och sedan en gång till 2005. Bryan Ferry är fortfarande soloartist och uppträder för det mesta med både med sina egna och Roxys låtar på sina shower. Han är fortfarande mer elegant än någonsin, även om han är den enda överlevande av de enda två pensionärer i världen som kommer unan med skinnbyxor. Den andra var Mona Seilitz,

tisdag 27 januari 2009

New York decades - Bob Dylan

Bob Dylan är en liten vresig komplexfylld man med glasögon. Han är den enda rockstjärnan i världen som sjunger genom näsan. Dessutom slog han igenom (visserligen inte frivilligt) som vissångare. Det som idag döpts om till singersongwriter. Det låter ju mycket coolare och säljer förmodligen mer skivor. Ungefär som när västkustrocken plötsligt fick heta Yachtrock och till och med Toto togs till nåder. Men Bob Dylan är yachtrockens raka motsats.

När Dylan var ung hette hans stora idol Woody Guthrie. Det var väl lika hippt som en tonåring idag skulle avguda Mikael Wiehe. Han var döpt till Robert Zimmerman, men tog i tonåren artistnamnet Dylan, lite lätt pretenstiöst efter favoritpoeten Dylan Thomas. Då spelade han visor på musiccaféer i Minneapolis, medan han studerade, just det, konst.

1961 flyttade den unge Dylan till New York och närmare bestämt Greenwich Village, vilket är NY;s motsvarighet till Södermalm. Alltså en liten pitoresk stadsdel till 100% befolkad av kulturkoftor, vissångare och skådespelare. Där upptäckte han dock bluesen och började göra sig ett namn på musikställena som fanns där. Han fick till och med åka med som förband till John Lee Hooker. Då blev han upptäckt av ett stort skivbolag och skrev på direkt. Han stalkade dessutom ner Woody Guthrie själv. Woody var då svårt sjuk och låg på sjukhus och Bob kom och satt vid hans sida mer eller mindre varje dag.



1962 tyckte dock inte skivbolaget att tiden var mogen för att Dylan skulle rocka. De ville att han skulle använda sin begåvning som textförfattare genom att skriva politiska texter istället. Något som var helt i tiden då, med kriget och allt elände. 1963 åkte han som politisk aktivist på proggturné med Joan Baez, faktiskt enorm i staterna på den tiden. De blev snart ett par och Dylan skrev låtar åt henne med.

1964 hade Dylan ändrat inriktning igen. Nu skrev han Mr Tambourine man åt Byrds, vilket blev en världshit. Han dumpade Baez och gifte sig med en fotomodell istället. Nu skulle Bob rocka! 1965 kom också superhiten Like a rolling stone. En av Dylans mest älskade sånger någonsin. Det blev också delade meningar om den plattan då han definitivt sa tack och hej till sin vispublik, som då fortfarande var rätt stor. Men det spelade ingen roll, för med plattan Blonde on Blonde 1966 sålde mannen hissnande 10 miljoner exemplar världen över. Och var plötsligt en av världens största stjärnor. Det gjordes filmer om honom och litteraturvetare började plötsligt analysera hans texter som poesi.



Samma år råkade Bob ut för en svår MC-olycka. Efter att han återhämtat sig drog han sig tillbaka och ägnade sig mest åt sin familj. Då och då plockade han in sitt band och spelade in demos i sitt garage. En helt ny typ av musik för Dylan. Mer och mer influerad av country och gamla läsarsånger. Bandet spelade in en uppsjö av låtar och skickade regelbundet material till sitt skvibolag, som i sin tur läckte enstaka kopior av låtarna till vänner och bekanta. De läckte i sin tur låtarna till andra fans och snart var världens första bootlegplatta född. Kallad the Basement tapes. Den riktiga skivan gjorde emellertid succé och Dylan åkte på ännu en turné.

Fram till slutet av 70-talet åkte Dylan på allt större och större världsturnéer. Han släppte en ny platta varje år och gjorde märkliga pressuttalanden. Han inspirerade även andra artister som John Lennon och Rolling Stones genom att vara både en tänkare och rockstjärna. Något som definitivt smittade av sig på Beatles, både texter och kanske även till Lennons solokarriär.

1978 blev Dylan omvänd kristen. Omvänd från judendomen vill säga. Han släppte två album med starka kristna texter och de blev av just den anledningen inte särskilt väl mottagna. Hans kristna budskap skrämde bort de riktigt etablerade rockfansen och definitvt alla vänstemänniskor som ogillar religion, men älskat Dylan. Hans konvertering blev dock inte långvarig, han var snart tillbaka som jude igen. Det skulle dock dröja innan han skrev något bra material igen. 80-talet blev mest en radda samlingsalbum och greatest hits.

I slutet av 80-talet blev han polare med Tom Petty, som han träffat under Live Aid-galan. De åkte på gemensam turné. Därefter påbörjade han något som kom att kallas The never ending tour. En turné som förmodligen fortfarande pågår. Inspirerad av hans kanske viktigaste skiva på åratal, Oh Mercy. 1998 slöt han cirkeln med albumet Time out of my mind. En visskiva som vann tre grammys. 2006 kom Modern Times. Ett album som bekräftade testen The times are a changing. En rockplatta som fick lysande kritik. Dylans neverendingtour kommer säkert snart tillbaka till oss igen.