From London to the world (Rolling Stones)

During the swinging 60´s, och det här kanske kommer som en chock för dagens ungdomar, fanns det ingen rocklinje på gymnasiet. Inte någonstans faktiskt. Däremor räckte det att säga att man var lite skoltrött för att rektor skulle rekommendera in en sån elev på konstskola. På konstskolorna i England startade många bra rockband. Rolling Stones var bara ett av dem.

De började som alla andra, som ett rent coverband och gjorde mest blueslåtar. Men tack vare att de var ligister som tyckte det var kul att bl a pissa på sin publik och ta droger, blev de snart lika stora som Beatles. Skivbolaget tyckte dock att de tjänade för lite pengar så de sa åt Jagger och Richards att börja skriva egna låtar. 1965 kom de upp med den här, och sedan vet ni resten:



Kuriosa. Om ni lyssnar på Buffalo Springfield här nedanför så kommer ni att upptäcka att Neil Young snott riffet, och spelar det baklänges.

I look at (Neil Young)

I Toronto föddes ett geni för snart 65 år sedan. Han heter Neil Young och är en av få artister i världen som fortfarande kan uppbåda samma energi som en 18-åring. Den andre är Iggy Pop (som vi får återkomma till). Iggy kallas för punkfarfar, varför vi får kalla Neil för garagefarfar.

Neil är schizofren. Det hela började med att han som ung grabb flyttade till Californien för att få mer speltid. Där blev han medlem i ett band som av okänd anledning hette Buffalo Springfield. De var en samling tvålfagra deodoranter som hade ett par hits. Men när Neil fick sjunga, blev det något helt annat... så han blev inte långvarig där. Han var, som ni snart ska få se, större än så. Det kunde låta så här i Hollywood Palace: (notera gärna de obetalbara polisongernas snortajta synkronisering med fransskjortan i mocka).



Så Neil försökte spela på egen hand. Men då blev det bara country. Och när tanter som Joni Mitchell blir intresserade av ens låtar ska man akta sig om man vill bli rockstjärna. Det gjorde nu inte Neil, utan han började spela country ändå, och la sig till med riktigt högerextrema white trash ideologier.

Samtidigt, var det som hans högerarm hade fått på sig Kanon-Sids vantar, för den började veva som av egen kraft, och ut kom det... garagepunk. Långt långt innan den musiken var uppfunnen. Det kan å andra sidan ha varit en effekt av för mycket kokain? Men för att råda bot på den sidan, startade Neil ett band han mycket passande kallade för Crazy Horse.

Och parallellt med detta träffade han på en gammal hippie i Los Angeles som hette Stephen Stills. Han gillade också country. Snart hade han introducerat Neil för sina polare Crosby och Nash. Man kan säga att de spelade gubbrock innan gubbrock fanns. På sätt och vis var de också före sin tid. Fyra män med hästsvans som satt på rad och spelade akustisk gitarr och sjöng sånger i stämmor. Så här kunde det låta. (Men vad är det med programledare och musikprogram?)



Fast ibland ville Neil rocka, då kallade de sig bara för Crosby, Stills and Nash. Och Neil Young fortsätter att blanda punk med country och kan fortfarande inte få det att gå ihop. Om man älskar demokrati, Gud, kvinnan och den allsmäktiga hunden, mannens bästa vän, hur ska man då kunna vara en rebell och dricka öl och komma hem när man har lust? Eller hur man kan vara en hippie som bara vill knarka och ha fred samtidigt som Guds närmaste man George Bush startar världskrig. Och med den problematiken behöver man ingen skrivkramp.

Det är en tidsfråga innan Crazy Horse är tillbaka på världsturné. Eller om det blir country den här gången. Här rockar han i alla fall och visar kidsen var skåpet står än idag.

I blew my heart in San Fransisco (Janis Joplin)

Fortfarande hemma. I Stockholm. På Gröna Lund. "Grönan" har haft en hel del berömda arister på scenen. Här är en kärring som gastade sig igenom ett knippe låtar så hjärtat håller på att sprängas. Vilket det sedermera gjorde också. Hon började att skrika som tonåring och slutade med det som... 27. Just det, här är kärringen inte 45, som jag trodde, utan 26. Hon är Janis Joplin, en av de mest överskattade artisterna i världen. Hon tog en överdos 1970.



Och här lyckas hon få Tom Jones att sluta grymta och börja skrika han också. Allt är hennes fel. Att skrika är visserligen en mänsklig rättighet, tyvärr anammat av alldeles för många "sångerskor". Som vanligt blandar tondöva ihop innerlighet med ytterlighet.

Hemma här (Hep Stars)

Så hur såg scenen ut hemma i Sverige? Var vi hopplöst efter, eller? Nej då, Sverige har alltid varit duktigt på att hänga med i trender oavsett. Och även om scenen var liten och väldigt skiftande kvalitet fanns det en del guldkorn.

De största vi hade hemma i slutet av 60-talet kallade sig för Hep stars. Oklart varför. I det bandet kunde man bl a hitta en viss Svenne Hedlund (Robert Wellls farsa?) på sång samt en i dag inte helt obekant kejbårdist vid namn Benny Andersson.

Hep stars var från början ett renodlat coverband, men med åren fick Benny skriva mer och mer eget material. Den här t ex, som för rocknördar antagligen får ses som en första skiss till det som skulle bli Abba.



Kuriosa:
I slutet av 60-talet fick bandet hybris (trodde de var lika stora som Beatles) och valde att själva finansiera en långfilm, om sig själva. Då filmen saknade manus och gjordes lite hej och hå, gick det dit den så kallade pepparen växer. Film är dyrt, fick pojkarna lära sig den hårda vägen.

För att åtgärda sin egen interna finanskris efter filmfiaskot tog man in en sexig sångerska i bandet, Charlotte Walker. Eller Hep stars egen Yoko Ono. Hon och Sven hoppade av och kallade sig Svenne och Lotta och valde att göra låtar om bumeranger istället. Benny hade hittat en ny polare från ett konkurrerande band som hette Hootenanny singers, Björn Ulveaus. Tillsammans skrev de några låtar och gick med mössan i hand till Stikkan Andersson för att pröva lyckan. Stikkan satt på en sångerska (ja, inte helt otänkbart väl?) vid namn Annifrid Lyngstad, som behövde låtar i den stilen. Och... så skulle Sverige få en exportprodukt till...

Back to London (Yardbirds)

Innan Clapton hamnade hos Mayall och hans Blues breakers, spelade han med ett band som kallade sig Yardbirds. Det vi ska få se är en intressant händelse ur musikhistorien.

Men först, slutade Clapton och ersattes istället av en kille som hette Jeff Beck och snart också en basist vid namn Jimmy Page. Det var nu det hände nåt i bandet. De började lämna den lite smöriga stämsången och de töntiga frisyrerna för att bli lite hårdare. (Lite mer rock´n roll som det brukar heta i de här sammanhangen.) Här får vi se lite rockrötter när de biter tag i Muddy Waters klassiker; Im a man. De kan väl knappast beskyllas för att vara mer än möjligen kvartsmän, i jämförelse med Muddy. Dock... det var en början på något helt annat...



... slutet nämligen. För Yardbirds, som splittrades mitt under en turné. Jeff Beck hookade upp med skotten Rod Stewart och skrev People get ready. Kvar satt basisten Jimmy Page och kom på att han ju egenligen var gitarrist och att han hade en turné att göra färdig. Genom lite pyssel kom han så upp med The New Yardbirds, tillsammans med John Paul Jones, John Bonham och Robert Plant. Fast de avslutade bara Europaturnén -68 innan de valde att göra nåt helt annat och bytte namn till Led Zeppelin.

Och här kan vi se lille Jimmy i sina första staplande ackord då han fortfarande drömde om att få forska i biologi. Han visste inte hur väl hans drömmar skulle slå in...

Meanwhile, in Montreal... (Leonard Cohen)

...sitter Leonard Cohen och skriver böcker. Han är ung och begåvad. Redan efter två romaner och en diktsamling hyllas han som ett geni och en framtida nobelpristagare. Vad gör man då? Jodå, man flyttar till en liten ö i Grekland (Hydra, hur coolt låter inte det?) och köper sig ett bohemiskt hem och kallar sig kosmopolit. Alla vi som i unga år varit litterära genier och bosatt oss i bohemiska hem på öar runtom i världen, vet vad som händer då. Man får skrivkramp och prestationsångest. Så Leonard köpte en flaska vin och en gitarr och satte sig ner och väntade på bättre tider. Och i väntan på det tänkte han att han kanske kunde tonsätta några av sina dikter. När han väl gjort det och fått ihop en handfull låtar insåg han att böckerna kunde få vänta. Istället drog han till Nashville för att spela in en platta.

Dessvärre var det inte så jättemånga som var intresserade av tonsatt poesi framförd av en monoton basröst (jag vet exakt hur det där känns...). Däremot fanns en helt ny alternativ indiepopscen. Eller ska vi kallad det singersongwriterscen? Såna som Joni Mitchell fastnade för Cohens känsliga bitar och snart var han en låtskrivare av rang.

Leonard fortsatte dock att skriva och sjunga själv och efter några år hade han fått några hits. Sålde bra med plattor och blev snart ett namn att räkna med. Och det kunde han tacka Bob Dylan för. Dylan hade parallellt med Leonard brutit isen för intellektuell pop i New York. Plötsligt ställdes det krav på artister att de skulla ha något att säga också. Vilket i sin tur påverkade John Lennon, men det är en annan historia.



Vi som hade den stora äran och glädjan att lyssna till den nu 74-årige Cohen på Globen i onsdags kan bara säga till alla er andra... Lååååång näsa på er. Men hav förtröstan, här dödar en pensionär alla jordens Idoldeltagare på fem minuter.


Och jomenvisst Håkan, det är Neil Larssen på kejbård...

Meanwhile, in London (Cream, Bluesbreakers)

För de lite yngre läsarna kan filmer med Austin Powers förmodligen te sig rätt... speciella. The Swinging London, som det hette i slutet av 60-talet, kom sig av en egen (läs brittisk) tolkning av amerikansk musik. Beatles och Stones hade banat vägen för det som skulle bli det brittiska popundret. Men det visste man inte då. I London. Ty där hade man fickorna fulla av droger (det var så nytt så det var inte ens farligt då), händerna fulla av varandras kroppar, och varandras kroppar fulla av öl.

Många stjärnors vägar skulle korsas på de här klubbarna. Beatles och Stones hade fullt upp att karriära i amerikat, så de lokala stjärnorna hette nu Cram och John Mayalls Blues breakers. Och hade inte Hendrix spelat sina egna låtar hade han garanterat börjat med något av de här banden. hans blotta närvaro i London inspirerade i alla fall såna som Eric Clapton, som spelade i Blues breakers först, men gick till Cream (tillsammans med Ginger Baker trummor och Jack Bruce bas) som också lirat med Breakers tidigare och desförinnan var de jazzmusiker, ser du Micke...). Som i sin tur plockade in Peter Green, som senare skulle bilda Fleetwood Mac. (I Blues breakers fanns redan John McVie och Mick Fleetwood).

John Mayall blev aldrig direkt ledsen, han var ju liksom rockscenens svar på Väsby (en farmarklubb). Han tog istället in Mick Taylor (som sen gick till Stones). Mig veterligen står förmodligen John Mayall på en scen nära dig när som helst, still going strong.

Cream gick segrande ur derbyt och klev upp på tio i topp-listorna. Trot den som vill, men här är Englands populäraste band 1967. Succén blev dock lika intensiv som kort. Tre plattor på två år innan de la av.



Kuriosa: Kolla in den extremt coola programledarens moves, då han lämnar scenkanten.

Om man inte visste bättre kunde man lätt förväxla sångaren med Benny Hill... oavsett är det som sagt inte svårt att se var Austin Powers hittat inspiration till sin garderob.

From New York to London. And back. ( Jimi Hendrix)

Själv föddes jag i nådens år 1964. Det var en musikalisk era då, som inte är helt olik den vi lyssnar till idag. Lite rock, lite indie, lite R,n B. Jimi Hendrix hade precis börjat spela ihop med Isley brothers, och släppt en singel med en låt av Hendrix; "Testify". Det sket sig direkt och påminde antagligen om den gången jag och Snäcke såg Robert Wells kompa Jerry Williams i en folkpark på Öland. Wells försökte liksom sansa sig, men bröt helat tiden ut i knasiga solon som slutade med att han började köra keyboardsolon med fötterna medan "Jerka" fick springa dit och hela tiden flytta honom allt längre bort från scenkanten. Man kan inte ha en musikermusiker som stjäl sjåwwen ju. Så var det med Jimi, som dessutom hade arton bröder att tampas mot i Ilsey brothers.

Ett år senare spelade han solo med eget band i New York. Tre år senare var han störts i världen, då med London som bas. Han påstås ha varit svår och introvert. I själva verket var han bara blyg. Det funkade inte så bra ihop med droger. Han dog tyvär 1970. Här ser vi Jimpa i sitt esse:



Kuriosa:
Trots sitt korta liv hann mannen med att skaffa en son i Sverige. Sonens mor jobbade på Skansen, tillsammans med mig och Sven Lindvall för en herrans massa år sedan. Lillkillen brukade hänga back stage och leka med smådjuren. Idag lär han vara på väg att bli en hon. Alltså byta kön. Så kan det också gå.

Om Ni undrar varför Jimis gitarr är uppochner på filmen, berodde det på att han var vänsterhänt och för enkelhetens skull helt enkelt vände på guran och stämde den "baklänges". Det lär Paul Macartney också ha gjort.

Han var en personligt god vän med smörsångaren Engelbert Humperdink. De lär ha jammat lite i lumpen(?) och den som råkar trilla över de rullbanden på en loppis kan nog räkna med att tjäna sig en hacka.

Kolla också in trummisens extremt stora huvud!

När du ändå är på utube kan du söka efter det legendariska klippen där han är backstage ihop med Rolling Stones. Kul, vilka söta pojkar det var!