Meanwhile, in Montreal... (Leonard Cohen)

...sitter Leonard Cohen och skriver böcker. Han är ung och begåvad. Redan efter två romaner och en diktsamling hyllas han som ett geni och en framtida nobelpristagare. Vad gör man då? Jodå, man flyttar till en liten ö i Grekland (Hydra, hur coolt låter inte det?) och köper sig ett bohemiskt hem och kallar sig kosmopolit. Alla vi som i unga år varit litterära genier och bosatt oss i bohemiska hem på öar runtom i världen, vet vad som händer då. Man får skrivkramp och prestationsångest. Så Leonard köpte en flaska vin och en gitarr och satte sig ner och väntade på bättre tider. Och i väntan på det tänkte han att han kanske kunde tonsätta några av sina dikter. När han väl gjort det och fått ihop en handfull låtar insåg han att böckerna kunde få vänta. Istället drog han till Nashville för att spela in en platta.

Dessvärre var det inte så jättemånga som var intresserade av tonsatt poesi framförd av en monoton basröst (jag vet exakt hur det där känns...). Däremot fanns en helt ny alternativ indiepopscen. Eller ska vi kallad det singersongwriterscen? Såna som Joni Mitchell fastnade för Cohens känsliga bitar och snart var han en låtskrivare av rang.

Leonard fortsatte dock att skriva och sjunga själv och efter några år hade han fått några hits. Sålde bra med plattor och blev snart ett namn att räkna med. Och det kunde han tacka Bob Dylan för. Dylan hade parallellt med Leonard brutit isen för intellektuell pop i New York. Plötsligt ställdes det krav på artister att de skulla ha något att säga också. Vilket i sin tur påverkade John Lennon, men det är en annan historia.



Vi som hade den stora äran och glädjan att lyssna till den nu 74-årige Cohen på Globen i onsdags kan bara säga till alla er andra... Lååååång näsa på er. Men hav förtröstan, här dödar en pensionär alla jordens Idoldeltagare på fem minuter.


Och jomenvisst Håkan, det är Neil Larssen på kejbård...