Meanwhile, in London (Cream, Bluesbreakers)

För de lite yngre läsarna kan filmer med Austin Powers förmodligen te sig rätt... speciella. The Swinging London, som det hette i slutet av 60-talet, kom sig av en egen (läs brittisk) tolkning av amerikansk musik. Beatles och Stones hade banat vägen för det som skulle bli det brittiska popundret. Men det visste man inte då. I London. Ty där hade man fickorna fulla av droger (det var så nytt så det var inte ens farligt då), händerna fulla av varandras kroppar, och varandras kroppar fulla av öl.

Många stjärnors vägar skulle korsas på de här klubbarna. Beatles och Stones hade fullt upp att karriära i amerikat, så de lokala stjärnorna hette nu Cram och John Mayalls Blues breakers. Och hade inte Hendrix spelat sina egna låtar hade han garanterat börjat med något av de här banden. hans blotta närvaro i London inspirerade i alla fall såna som Eric Clapton, som spelade i Blues breakers först, men gick till Cream (tillsammans med Ginger Baker trummor och Jack Bruce bas) som också lirat med Breakers tidigare och desförinnan var de jazzmusiker, ser du Micke...). Som i sin tur plockade in Peter Green, som senare skulle bilda Fleetwood Mac. (I Blues breakers fanns redan John McVie och Mick Fleetwood).

John Mayall blev aldrig direkt ledsen, han var ju liksom rockscenens svar på Väsby (en farmarklubb). Han tog istället in Mick Taylor (som sen gick till Stones). Mig veterligen står förmodligen John Mayall på en scen nära dig när som helst, still going strong.

Cream gick segrande ur derbyt och klev upp på tio i topp-listorna. Trot den som vill, men här är Englands populäraste band 1967. Succén blev dock lika intensiv som kort. Tre plattor på två år innan de la av.



Kuriosa: Kolla in den extremt coola programledarens moves, då han lämnar scenkanten.

Om man inte visste bättre kunde man lätt förväxla sångaren med Benny Hill... oavsett är det som sagt inte svårt att se var Austin Powers hittat inspiration till sin garderob.