Så hur såg scenen ut hemma i Sverige? Var vi hopplöst efter, eller? Nej då, Sverige har alltid varit duktigt på att hänga med i trender oavsett. Och även om scenen var liten och väldigt skiftande kvalitet fanns det en del guldkorn.
De största vi hade hemma i slutet av 60-talet kallade sig för Hep stars. Oklart varför. I det bandet kunde man bl a hitta en viss Svenne Hedlund (Robert Wellls farsa?) på sång samt en i dag inte helt obekant kejbårdist vid namn Benny Andersson.
Hep stars var från början ett renodlat coverband, men med åren fick Benny skriva mer och mer eget material. Den här t ex, som för rocknördar antagligen får ses som en första skiss till det som skulle bli Abba.
Kuriosa:
I slutet av 60-talet fick bandet hybris (trodde de var lika stora som Beatles) och valde att själva finansiera en långfilm, om sig själva. Då filmen saknade manus och gjordes lite hej och hå, gick det dit den så kallade pepparen växer. Film är dyrt, fick pojkarna lära sig den hårda vägen.
För att åtgärda sin egen interna finanskris efter filmfiaskot tog man in en sexig sångerska i bandet, Charlotte Walker. Eller Hep stars egen Yoko Ono. Hon och Sven hoppade av och kallade sig Svenne och Lotta och valde att göra låtar om bumeranger istället. Benny hade hittat en ny polare från ett konkurrerande band som hette Hootenanny singers, Björn Ulveaus. Tillsammans skrev de några låtar och gick med mössan i hand till Stikkan Andersson för att pröva lyckan. Stikkan satt på en sångerska (ja, inte helt otänkbart väl?) vid namn Annifrid Lyngstad, som behövde låtar i den stilen. Och... så skulle Sverige få en exportprodukt till...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar