måndag 22 december 2008
onsdag 3 december 2008
From London to LA (Peter Greens Fleetwood Mac)
Vi återvänder till början av denna blogg och bandet Bluesbreakers. När Eric Clapton valde att gå solo i slutet av 60-talet, plockade man fram Peter Green som den nya stjärnan. Fansen var tveksamma då Clapton var Gud. Men Greens gitarrspel fick snart tyst på dem. Han hade en unik spelstil och var mycket influerad av BB King. Ja, han var faktiskt så bra och han skrev egna låtar, att han var hygglig nog att sno med sig Bluesbreakers basist och trummis, John MacVie och Mick Fleetwood och bildade bandet Peter Greens Fleetwod Mac.
PG Fleetwood Mac fick direkt en hit med Albatros. Faktum är att det är ett litet konststycke i sig att få en listetta med en instrumental låt. Inte många har lyckats med det genom årtiondena.
Varning: När man lyssnar på detta vill man slå sönder sin mobiltelefon, låsa dörren och äta upp nyckeln:
De släppte också en singel vid namn "Black Magic Woman". En låt som de inte fick någon större hit med. Det gjorde däremot Carlos Santana ett par år senare. Faktum är att det kanske blev Santanas största hit någonsin.
Med framgångarna kom... just det... drogerna. För det här var ju i slutet av 60-talet, the summer of love och allt det där. Green började experimentera med så mycket syra att han kunde vara borta i dagar. Något de andra i bandet tyckte var dumt. I början av 70-talet kammade han till sig och blev mycket religiös, tillsammans med kompitarristen Jeremy Spencer försökte de förmå de andra i bandet att skänka gagen till välgörande ändamål. Men de hade ingen lust med det. Spencer hoppade av och gick med i en saggig kult i LA. Peter Green blev så förvirrad att han slutade spela helt och hållet.
Mick Fleetwood och John MacVie flyttade till Los Angeles och mötte Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Tillsammans med Johns fru, Christine, kallade de sig enbart Fleetwood Mac. Och det är en historia i sig.
I flera års tid var Peter Green försvunnen. Det gick rykten om att han jobbade som gravgrävare och som sjukskötare. Ingen vet förrän i slutet på 70-talet, då en delgivningsman hittade honom. Han hade en säck full med STIM-pengar som Green skulle ha. Men Green trodde honom inte först utan hotade honom med en pistol. Det var dumt och Peter hamnade i finkan och så småningom på mentalsjukhus.
I slutet av 70 och början på 80-talet började han spela in plattor igen. De blev oftast hyllade av musikpressen, men inga storsäljare. En författare vid namn Martin Celmins skrev hans självbiografi 1995. Sedan dess bor han i ett hus på engelska landsbygden och går på medeciner. Då och då har det hänt att han fått ett "återfall". Bl a dök han upp i LA 1988 när Fleetwood Mac blev invalda i Rockn Roll hall of fame. Naturligtvis stal han showen genom att göra Black Magic Woman i duett med Carlos Santana.
PG Fleetwood Mac fick direkt en hit med Albatros. Faktum är att det är ett litet konststycke i sig att få en listetta med en instrumental låt. Inte många har lyckats med det genom årtiondena.
Varning: När man lyssnar på detta vill man slå sönder sin mobiltelefon, låsa dörren och äta upp nyckeln:
De släppte också en singel vid namn "Black Magic Woman". En låt som de inte fick någon större hit med. Det gjorde däremot Carlos Santana ett par år senare. Faktum är att det kanske blev Santanas största hit någonsin.
Med framgångarna kom... just det... drogerna. För det här var ju i slutet av 60-talet, the summer of love och allt det där. Green började experimentera med så mycket syra att han kunde vara borta i dagar. Något de andra i bandet tyckte var dumt. I början av 70-talet kammade han till sig och blev mycket religiös, tillsammans med kompitarristen Jeremy Spencer försökte de förmå de andra i bandet att skänka gagen till välgörande ändamål. Men de hade ingen lust med det. Spencer hoppade av och gick med i en saggig kult i LA. Peter Green blev så förvirrad att han slutade spela helt och hållet.
Mick Fleetwood och John MacVie flyttade till Los Angeles och mötte Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Tillsammans med Johns fru, Christine, kallade de sig enbart Fleetwood Mac. Och det är en historia i sig.
I flera års tid var Peter Green försvunnen. Det gick rykten om att han jobbade som gravgrävare och som sjukskötare. Ingen vet förrän i slutet på 70-talet, då en delgivningsman hittade honom. Han hade en säck full med STIM-pengar som Green skulle ha. Men Green trodde honom inte först utan hotade honom med en pistol. Det var dumt och Peter hamnade i finkan och så småningom på mentalsjukhus.
I slutet av 70 och början på 80-talet började han spela in plattor igen. De blev oftast hyllade av musikpressen, men inga storsäljare. En författare vid namn Martin Celmins skrev hans självbiografi 1995. Sedan dess bor han i ett hus på engelska landsbygden och går på medeciner. Då och då har det hänt att han fått ett "återfall". Bl a dök han upp i LA 1988 när Fleetwood Mac blev invalda i Rockn Roll hall of fame. Naturligtvis stal han showen genom att göra Black Magic Woman i duett med Carlos Santana.
tisdag 2 december 2008
London (Supertramp)
London 1969. Den musikaliske Rick Davies träffar en excentrisk holländsk mångmiljonär. "Starta ett band så ska du få så mycket pengar du behöver, säger miljonären." (Det dunkelt höljda i denna historia låter ju lätt fantasin skena iväg...) Sagt och gjort, Roger annonserade efter bandmedlemmar i Englands största musiktidningar och hade snart ett band de döpte till Daddy.
Tre år och två album senare hette de Supertramp och hade då satt sina avtryck i musikhistorien som det band som gjort fulast skivomslag. Miljonären tyckte det var en dålig investering och drog sig ur, tillsammans med de flesta bandmedlemmar. Kvar fanns bara Rick och Roger Hodgson. De bestämde sig för att hitta nya bandmedlemmar och så fick det bli.
Syntharna hade inte hunnit utvecklas så mycket på den här tiden, men det fanns några modeller.
Släng in ett par saxofoner med chorus och en "crazy" kille som spelar "crazy" instrument och leker lite clown på scen och du har ett av världens första symfonirockband. 1974 kom den första framgången med "Dreamer" och sedan rullade det på.
Till skillnad från de andra symfoniska rockbanden, som kom ungefär samtidigt, Pink Floyd, Genesis och Yes, rörde sig Supertramp närmare popen. Något som de tidiga fansen inte gillade. 1979 kom det helgjutma popalbumet "Breakfast in America" och som blev deras stora genombrott. Och dessutom ett av de mest sålda albumen i världen (18 miljoner).
Hodgson var med på uppföljaren Famous last words 1982 men valde sedan att hoppa av. Och med det försvann också kemin i låtskrivarparet Hodgson/Davies. Bandet Supertram lever vidare men har i ärlighetens namn släppt fler samlingsplattor än studioalbum sedan dess. Samtidigt som Roger Hodgson åker runt i världen som soloartist och framför... Supertramplåtar. Vågar man hoppas att de blir kompisar igen?
Tre år och två album senare hette de Supertramp och hade då satt sina avtryck i musikhistorien som det band som gjort fulast skivomslag. Miljonären tyckte det var en dålig investering och drog sig ur, tillsammans med de flesta bandmedlemmar. Kvar fanns bara Rick och Roger Hodgson. De bestämde sig för att hitta nya bandmedlemmar och så fick det bli.
Syntharna hade inte hunnit utvecklas så mycket på den här tiden, men det fanns några modeller.
Släng in ett par saxofoner med chorus och en "crazy" kille som spelar "crazy" instrument och leker lite clown på scen och du har ett av världens första symfonirockband. 1974 kom den första framgången med "Dreamer" och sedan rullade det på.
Till skillnad från de andra symfoniska rockbanden, som kom ungefär samtidigt, Pink Floyd, Genesis och Yes, rörde sig Supertramp närmare popen. Något som de tidiga fansen inte gillade. 1979 kom det helgjutma popalbumet "Breakfast in America" och som blev deras stora genombrott. Och dessutom ett av de mest sålda albumen i världen (18 miljoner).
Hodgson var med på uppföljaren Famous last words 1982 men valde sedan att hoppa av. Och med det försvann också kemin i låtskrivarparet Hodgson/Davies. Bandet Supertram lever vidare men har i ärlighetens namn släppt fler samlingsplattor än studioalbum sedan dess. Samtidigt som Roger Hodgson åker runt i världen som soloartist och framför... Supertramplåtar. Vågar man hoppas att de blir kompisar igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
