London (Supertramp)

London 1969. Den musikaliske Rick Davies träffar en excentrisk holländsk mångmiljonär. "Starta ett band så ska du få så mycket pengar du behöver, säger miljonären." (Det dunkelt höljda i denna historia låter ju lätt fantasin skena iväg...) Sagt och gjort, Roger annonserade efter bandmedlemmar i Englands största musiktidningar och hade snart ett band de döpte till Daddy.

Tre år och två album senare hette de Supertramp och hade då satt sina avtryck i musikhistorien som det band som gjort fulast skivomslag. Miljonären tyckte det var en dålig investering och drog sig ur, tillsammans med de flesta bandmedlemmar. Kvar fanns bara Rick och Roger Hodgson. De bestämde sig för att hitta nya bandmedlemmar och så fick det bli.

Syntharna hade inte hunnit utvecklas så mycket på den här tiden, men det fanns några modeller.
Släng in ett par saxofoner med chorus och en "crazy" kille som spelar "crazy" instrument och leker lite clown på scen och du har ett av världens första symfonirockband. 1974 kom den första framgången med "Dreamer" och sedan rullade det på.



Till skillnad från de andra symfoniska rockbanden, som kom ungefär samtidigt, Pink Floyd, Genesis och Yes, rörde sig Supertramp närmare popen. Något som de tidiga fansen inte gillade. 1979 kom det helgjutma popalbumet "Breakfast in America" och som blev deras stora genombrott. Och dessutom ett av de mest sålda albumen i världen (18 miljoner).



Hodgson var med på uppföljaren Famous last words 1982 men valde sedan att hoppa av. Och med det försvann också kemin i låtskrivarparet Hodgson/Davies. Bandet Supertram lever vidare men har i ärlighetens namn släppt fler samlingsplattor än studioalbum sedan dess. Samtidigt som Roger Hodgson åker runt i världen som soloartist och framför... Supertramplåtar. Vågar man hoppas att de blir kompisar igen?