The Original Gangsta. The Godfather. The hardest working man in show biz. Hade inte James Brown funnits hade Prince förmodligen döpt sig själv till King istället. Nu fanns Brown så Prince fick nöja sig med att vara just Kronprins. James Brown är ett av musikens absolut starkaste varumärken. Någonsin.
Egentligen började det som så många andra gånger en ren slump. Han föddes till ett miserabelt liv i den amerikanska södern. Redan som liten (på 50-talet) åkte James dit för inbrott och småbus. Eftersom han var för ung för att sitta inne fick han bli fosterbarn hemma hos familjen Byrd. Familjen hade en son, Bobby, som hade ett band. De lät James ta micken och sen hände det grejor. Bobby och James kikade lite på den svarta musik som fanns då. Det var inte soul, det var inte rock, det var en lite snällare variant mittemellan som kallades Rythm and blues. Den tidens R´n b har egentligen väldigt lite med det vi känner som R´n b idag. Den enda likheten är nog egentligen att det är övervägande svarta artister som ägnar sig åt den.
I mitten på 60-talet hade han tillsammans med sin vapendragare Bobby Byrd satt ihop ett kompetent band som leddes av en viss Maceo Parker. Låtarna började mer och mer anta formen av... funk. I alla fall en snabbare soul och med stötigare blåsare än man hört tidigare. Han fick också några hit med låtar som It´s a mans mans world. James konserter blev snabbt berömda (ökända) på grund av att han gav allt på scenen. Han dansade som furie och rörde sig som en katt. Han sång blev inte sällan rena väckelsemöten som inte lämnade någon oberörd. Han måste helt enkelt ses. Det var det här kultryktet som också gjorde att många vita människor för första gången vågade sätta sin fot i Harlem.
1965 hade han hittat hem. Papa got a brand new bag var kanske den stötigaste soul som någon hade hört och James showade som ingen annan. Hans danssteg var också något helt nytt. James Brown blev ett fenomen. Som det geni han var kunde han inte nöja sig med sin nya stötsoul. Han började experimentera med bandet i långa jam sessions (för långa tyckte många). Han ville ha ett sexigare, svettigare och råare sound än någon annan gjort förut. Hans band var inte helt med på noterna längre, så han skaffade ett nytt band. Nu hittade han två killar som verkligen ville lira samma som James. Bröderna Catfish och Bootsy Collins. Det var bara ett problem. Det blev för många stjärnor på samma scen. Samarbetet funkade inte utan bröderna Collins fortsatte att skriva egen musikhistoria genom att bilda bandet Parliament Funkadelic. De fick äntligen klä ut sig till hallikar från rymden och uppfann något som kom att kallas P-funk (en förkortning av bandnamnet helt enkelt).
Kuriosa: Funk är jive talk (svart New York slang) och betyder svett.
James höjdpunkt kom i början av 70-talet. Dels fick han tillbaks sitt gamla band mot den lilla eftergiften att Maceo Parker fick ha sitt band vid sidan av. Det fick han, om de döpte sig till JB´s. James lärde sig en annan sak också. Sex säljer. Han var inte intresserad av några helylletjejer i kören. Han ville ha riktigt heta brudar som inte vek en millimeter. Han ville ha starka kvinnor med livserfarenhet. Som visste vad de sjöng om. Han uppfostrade ett gäng fantastiska sångerskor som sen med varierande framgång gjort solokarriärer. Lyn Collins (R.I.P), Yvonne Fair, Vicki Anderson (Bobby Byrds fru, och vars dotter Carlene Anderson, sjöng i Young diciples och Brand New Heavies) för att nämna några.
Kuriosa: Det kan man kalla tronskifte.
I början av 70-talet hade hela grejen med segregation och svarta pantrar kulminerat. James Brown brydde sig, eller inte. Hela hans väsen andades ”Im black and Im proud”. Jag inbillar mig någonstans att James kanske inte ens tänkte på att segregering existerade, som att han inte såg skylten White only. Jag inbillar mig att om James satte sig på de vitas del av bussen så satte sig de vita någon annanstans. Sån var han. När womens liberation kom på tapeten överlät han till sina körtjejer att kliva fram och sjunga om relationer och jämlikhet. Många texter var dessutom så sexuellt frispråkiga att öronen kunde trilla av om man inte var försiktig.
Kuriosa: Floor fillers kan variera i svårighetsgrad. En av de svåraste uppdragen som finns i musik är att få en tjusig publik på en fin fransk restaurang att dansa.
Svart media levde i ett parallelluniversum. Blaxploitation kom filmgenren att kallas. Ofta var det en ganska banal deckarhistoria (t ex Shaft, Foxy Brown eller Coffy). Men hjälten var en svart kille. Filmerna utspelade sig i ghetton så de flesta svarta kände igen sig i sin vardag. Musiken var precis den typ av snabb soul och funk som Brown hade skapat. Filmerna skapades och sågs av svarta, men ignorerades av resten av världen. Vilket gjorde att filmerna vare sig censurerades eller marknadsanpassades. Mycket naket blev det. Och mycket våld i skumma gränder med hallikar och droglangare. Ungefär som världen såg ut från insidan av Harlem. Och hur mycket James ändå ville (vill dom inte alltid det?) behålla sina rötter som den där enkla killen från gatan kunde hans storhetsvansinne inte hålla honom från att döpa sig till The Black Ceacar. Och i likhet med många andra genier utan gränser gick han hårt på drogerna. Som vid den här tiden fanns överallt. Vissa påstår att många av de sista plattorna spelades in av JB´s medan James själv var i dimman på någon lokal bordell. När sångpåläggen skulle göras fick de muta honom till studion med löfte om andra droger.
James Brown överlevde aldrig discon, som kom i slutet av 70-talet. Hans gamla låtar gjorde dock det. Och är än idag så kallade floor fillers på dansgolv i hela världen. Omvärlden och nöjesindustrin började förändras allt snabbare och James blev inte yngre. Likt en annan Maradona levde han på sitt namn, men betraktades som en före detting. (Living in America blev hans sista måttliga framgång på 80-talet. Samtidigt som ALLA hiphopartister började sampla hans gamla låtar.) Hans sista shower antog mer och mer formen av ett ambulerande museum där han visades upp som en artefakt. Men i James Browns eget rike var han fortfarande Kungen.
Kuriosa: Den här konserten spelades in sommaren 2006. James dog i december samma år och Pavarotti ytterligare ett halvår senare. Så det är ett värdigt farväl av två tunga sångare.
fredag 28 november 2008
tisdag 25 november 2008
Brittpopens farfar (The Kinks)
Ett band som skulle kunnat varit modsfavoriter är The Kinks. (På den här tiden betydde kink snarare tjinkig än kinky.) De var några moderiktiga pojkar i sina bästa år. Problemet var att de inte hade sina rötter i soulen, utan var mer bluesorienterade. Rythm and Blues, som R&b betydde då.
Kinks spelade ihop mellan 64 och 94. Deras huvudfigurer var två bröder, Ray och Dave Davies. Även om Ray kanske var den som skrev det mesta av materialet. Den som osökt kommer att tänka på Oasis, tänker fullständigt rätt. Bröderna var i luven på varandra hela tiden. Och bandet var så stökiga att de bannlystes från USA efter deras första turné. Den bannlysning skulle komma att vara i fyra år.
Under den här tiden verkade Ray ha lugnat ner sig och började skriva låtar som mer och mer drogs mellan folkmusik och typisk engelsk music hall. Vilket gjorde dem till ett av Englands populäraste band under 60-talet.
1970 fick de förlåtelse av USA och kunde börja turnera där, och fick börja om från början. Första halvan av 70-talet byttes ett par medlemmar i bandet ut och man gjorde lite mer rythm and blues igen. Lola blev en hit i hela världen och bandet var på topp igen. Under andra delen av 70-talet fick Ray Davies frispel av alla droger och började skissa på en musikal. Förmodligen inspirerad av Who´s succéopera Tommy.
Kuriosa: Kidsen dansade fortfarande bättre förr...
När den första musikalen var klar (Preservation) fick den ett ljummet mottagande. Vilket inte hindrade dem från att skriva en uppföljare, som blev ett fiasko. Vilket inte hindrade Ray Davies från att skriva ytterligare en, och ännu en. Tills skivbolaget fick nog.
80-talet gav Kinks en liten revival och några mindre hits och sen gick det utför. När den andra brittiska popvågen kom med band som just Oasis och Blur fick man trots allt en liten stund till i rampljuset, tack vare hyllningar från just de nya banden.
Kinks spelade ihop mellan 64 och 94. Deras huvudfigurer var två bröder, Ray och Dave Davies. Även om Ray kanske var den som skrev det mesta av materialet. Den som osökt kommer att tänka på Oasis, tänker fullständigt rätt. Bröderna var i luven på varandra hela tiden. Och bandet var så stökiga att de bannlystes från USA efter deras första turné. Den bannlysning skulle komma att vara i fyra år.
Under den här tiden verkade Ray ha lugnat ner sig och började skriva låtar som mer och mer drogs mellan folkmusik och typisk engelsk music hall. Vilket gjorde dem till ett av Englands populäraste band under 60-talet.
1970 fick de förlåtelse av USA och kunde börja turnera där, och fick börja om från början. Första halvan av 70-talet byttes ett par medlemmar i bandet ut och man gjorde lite mer rythm and blues igen. Lola blev en hit i hela världen och bandet var på topp igen. Under andra delen av 70-talet fick Ray Davies frispel av alla droger och började skissa på en musikal. Förmodligen inspirerad av Who´s succéopera Tommy.
Kuriosa: Kidsen dansade fortfarande bättre förr...
När den första musikalen var klar (Preservation) fick den ett ljummet mottagande. Vilket inte hindrade dem från att skriva en uppföljare, som blev ett fiasko. Vilket inte hindrade Ray Davies från att skriva ytterligare en, och ännu en. Tills skivbolaget fick nog.
80-talet gav Kinks en liten revival och några mindre hits och sen gick det utför. När den andra brittiska popvågen kom med band som just Oasis och Blur fick man trots allt en liten stund till i rampljuset, tack vare hyllningar från just de nya banden.
lördag 22 november 2008
Dom kallar oss mods II (The Small faces)
Att vara mods var naturligtvis mer än att vara en snobb med vespa i Londons East end. Man måste snacka snacket också. Modsslang var en direkt tjuvning av de svarta Harlembornas Jive talk. Det var en blandning av Cockney och egna slanguttryck som kallades Mockney (fortfarande utövas det av såna som Jamie Oliver, The Blur (Jarvis Cocker är t ex inget namn egentligen, utan Mockney och betyder dörrknackare...)och Guy Richie. (Eller den svarta teknikexperten i Oceans eleven filmerna). Small faces var, tillsammans med Who, modsens favoritband. Och det betyder att man inte bara måsta prata pratet, man måste gå gångstilen också. Och att vara mods var som sagt VÄLDIGT stort i Eat end London. Och det kan förmodligen ha hämmat bandet en hel del när de försökta brejka i amerikat. De var och blev för interna helt enkelt. Men det hindrade dem inte från att på hemmaplan bli lika stora som både Who, Beatles och Stones.
I mitten på 60-talet räckte det faktiskt med att skaffa sig långt hår för att framstå som en rebell och rentav samhällsfarlig. (Och långhårig var man då om håret gick över öronen) I slutet av 60-talet fick man knarka lite också för att bibehålla sin farliga status. (Vi ska dock komma ihåg att bieffekterna av droger på den här tiden var långt ifrån kända för allmänheten. Det var mest ett sätt att fly undan vardagens stress och så var det förmoglien väldigt roligt att se en massa psykedeliska monster träda fram ur sitt undermedvetna.) Small faces (Face är för övrigt Mockney för en cool kille) blir ett andra exempel på ett band som inte riktigt hade flytet med sig.
I början spelade de (som alla andra) enbart soul covers. Men i takt med att media växte blev det viktigt att skriva sina egna låtar för att få royaltys och kunna leva på musiken. Small Faces skrev kontrakt med Decca och hade en riktigt sleazy mansjer de också. Han brukade ibland sno killarnas demogtejper och skicka till Decca som gav ut dem som singlar. De fick också oftast spela tre gig om dagen, vilket gjorde att de sällan orkade skriva nya låtar. Till slut fick de ett nytt skivkontrakt med Intermediate, och en ny manager, för att ersätta Stones faktiskt.
Trots att Small Faces spottade ur sig hitlåtar och blev hur stora som helst hemma, uteblev framgångarna i USA. Nu fick de dessutom bättre betalt och behövde inte spela live lika ofta, men i gengäld tog skivbolaget alla royalties för att betala deras studiotid. Och efttersom de andra banden på bolaget floppade, fick Small Faces betala för dem också. Men det visste de inte då.
Kuriosa: Kolla hur coolt de dansade förr.
Det fick de veta 1970, när skivbolaget gick i konkurs och de själva inte fick en krona. Såväl deras gamla som nya managers hade dessutom gödslat marknaden genom att ge ut en massa demos och skåpmat till höger och vänster (oftast utan bandets vetskap) och när Sony (som fått ärva bandet) skulle ge ut material på CD var det väldigt mycket dynga som trycktes upp. Ingen CD före 2002 är tydligen att lita på, om man är intresserad.
1970 splittrades också bandet, men ett par av killarna bildade ett nytt Faces. Den här gången tillsammans med då okända skottarna Rod Stewart och Ron Wood.
Kuriosa: Det skulle dröja tills 2003 innan bandet fick sina första royalties.
I mitten på 60-talet räckte det faktiskt med att skaffa sig långt hår för att framstå som en rebell och rentav samhällsfarlig. (Och långhårig var man då om håret gick över öronen) I slutet av 60-talet fick man knarka lite också för att bibehålla sin farliga status. (Vi ska dock komma ihåg att bieffekterna av droger på den här tiden var långt ifrån kända för allmänheten. Det var mest ett sätt att fly undan vardagens stress och så var det förmoglien väldigt roligt att se en massa psykedeliska monster träda fram ur sitt undermedvetna.) Small faces (Face är för övrigt Mockney för en cool kille) blir ett andra exempel på ett band som inte riktigt hade flytet med sig.
I början spelade de (som alla andra) enbart soul covers. Men i takt med att media växte blev det viktigt att skriva sina egna låtar för att få royaltys och kunna leva på musiken. Small Faces skrev kontrakt med Decca och hade en riktigt sleazy mansjer de också. Han brukade ibland sno killarnas demogtejper och skicka till Decca som gav ut dem som singlar. De fick också oftast spela tre gig om dagen, vilket gjorde att de sällan orkade skriva nya låtar. Till slut fick de ett nytt skivkontrakt med Intermediate, och en ny manager, för att ersätta Stones faktiskt.
Trots att Small Faces spottade ur sig hitlåtar och blev hur stora som helst hemma, uteblev framgångarna i USA. Nu fick de dessutom bättre betalt och behövde inte spela live lika ofta, men i gengäld tog skivbolaget alla royalties för att betala deras studiotid. Och efttersom de andra banden på bolaget floppade, fick Small Faces betala för dem också. Men det visste de inte då.
Kuriosa: Kolla hur coolt de dansade förr.
Det fick de veta 1970, när skivbolaget gick i konkurs och de själva inte fick en krona. Såväl deras gamla som nya managers hade dessutom gödslat marknaden genom att ge ut en massa demos och skåpmat till höger och vänster (oftast utan bandets vetskap) och när Sony (som fått ärva bandet) skulle ge ut material på CD var det väldigt mycket dynga som trycktes upp. Ingen CD före 2002 är tydligen att lita på, om man är intresserad.
1970 splittrades också bandet, men ett par av killarna bildade ett nytt Faces. Den här gången tillsammans med då okända skottarna Rod Stewart och Ron Wood.
Kuriosa: Det skulle dröja tills 2003 innan bandet fick sina första royalties.
torsdag 20 november 2008
Dom kallar oss mods (The Who)
I Sverige var det Kenta och några andra fyllskallar som kallade sig mods. I England var det en helt annan femma. Där var ett mods en dandy, en elegant artististik estet. Ett signum var duffeln eller en parkas när man elegant svepte iväg på sin Vespa. Det här var i mitten på 60-talet. Företeelsen var dock störst i England, och i synnerhet London. Men den dog aldrig riktigt ut. Än idag finna det de som kallar sig mods.
Mods gillar soul. Helst Motown eller det man kallar Norhtern soul. En lite mer melodisk och mer lättsmält version än den som bottnade i gospeln och som var mer rytmbaserad. Fyra engelska mods var Roger Daltrey, Pete Townshend, Keith Moon och John Entwistle. De kom alla från diverse lokala rockband de hoppade runt emellan, innan de till slut insåg att det bara var de fyra och att de gillade att spela ihop. Då spelade de enbart soulcovers. (Men det var faktiskt bara Pete som gick på konstskola...)
The Who är förmdoligen rockhistoriens svar på Bryan (alltså Bryan i Life of Bryan). Inget annat band har förmodligen haft en sämre tajming. Först skaffade de sig en manasjer som redan hade ett par före dettingar under sitt paraply (Julie Christe t ex). Han hade insett vilken kommersiell makt ungdomar hade, och i synnerhet mods under den här eran. Han ville gärna att Julie skulle bli uppskattad av dem, och därför lät han en PR-byrå spöka ut bandet så de såg ut som Harlemhallickar. Man döpte dem till The high numbers och gjorde en logo som föreställde en måltavla. The high numbers, som redan börjat skaffa sig ett rykte bland de kommersiellt känsliga modsen, började tappa intresset redan där. Fansen kände att det luktade hyckleri och det var inte förrän Pete olyckligt snubblade på scenen och av misstag rände in elgitarren i förstärkaren som publiken tände till. Det gjorde Keith "the Animal" Moon också. Han trodde Pete gjorde det med flit och blev så inspirerad att han började hamra sönder sitt trumset. Publiken blev som galna och ryket spred sig. Dilemmat blev att publiken nu började fylla varenda spelning, vilket var kul, men bara för att se dem slå sönder sina instrument, vilket inte var lika kul eftersom de inte hade råd med det då.
Bandet började skriva egna låtar, eller Townshend gjorde det. De döpte om sig till The Who, fick en megahit med My generation och ett skivkontrakt i amerikat minsann. För att slå i USA måste man turnera. Det är ett stort land att turnera i. Och något geni fick för sig att de skulle vara förband till dåtidens bröderna Herrey, Herman and the Hermits. Det sket sig rejält. Managern hejade på och tyckte det var dags för dem att slå sönder lite instrument igen. Så det gjorde de. Och se, då blev det drag under galoscherna igen.
Säg den lycka som varar. Medan The Who misslyckades med att lansera brittisk soul och rock i USA blev deras skivor större än Beatles hemma i England. Till saken hör att Townshend själv börjat intressera sig för "seriös" musik och hade fått bandet att börja spela lite opera light och vau-de-ville inspirirade saker. Vilket togs på största allvar i England, men inte i USA. Instrumentvandaliseringen hade dock gett eko. Nu skulle man få spela på den hittills största rockfestivalen i USA, Monterey. Dilemmat var dock att en annan instrumentkraschare också skulle gigga där, Jimi Hendrix. Det löstes genom att Jimi fick elda upp sin gitarr första dagen och Who krascha sina grejor den andra dagen. Men att slå sönder fina elgitarrer kanske är något som är intressant att göra "under the influence" of whatever. Det blev till slut tragikomiskt för dem att krascha saker flera gånger om dagen och de blev tämligen bittra. Och inte blev My generation en hit för det.
Så bandet åkte hem igen och spelade in skivan "The Who sell out" 1968. En väldigt avancerad musikalisk inspelning. Och dra på trissor, plötsligt kliver en gammal singel otippat upp på andra plats på amerikanska topplistan. Här fanns det pengar att tjäna tänkte managern och satte upp en snabb turné för pojkarna i USA igen. Den här gången skulle de spela själva, på fina konserthus. Men säg den glädje som varar, de försökte säkert, men det gick inget bra. Det de hade gjort i studion lyckades man aldrig återskapa live. Ljudet var dåligt och musikaliskt kunde de inte göra materialet rättvisa och turnén floppade.
Det var nu Pete Townshend gjorde en Björn och Benny. Han skrev en rockmusikal som han lite hippt döpte till Tommy. Det var förmodligen första gången någon gjort något liknande. Skivan blev en dundersuccé och blev filmad (med bl a Roger Daltry i en av huvudrollerna). Och tro det eller ej, skivan blev en försäljningssuccé i USA också. Och här fanns ju pengar att tjäna. Bandet bokades snabbt in på ännu en fin turné i staterna. De sålde snabbt slut varenda spelning. Men säg den glädje som varar. Deras nyfunna fans i staterna förväntade sig få höra hela musikalen Tommy, från början till slut. Vilket de till slut också fick. Men bandet turnerade i två år och spelade musikal från morgon till kväll, vilket till slut fick Townshend inlagd för vad vi idag skulle kalla utbrändhet, men som förmodligen innehöll en hel del roliga tabletter också.
Kuriosa: Visst är det Elton. Och kolla in vilket sjysst keyboard han lirar på.
Så fort Pete blev bättre gick ett hungrigt och förbanant gäng in i Studion och spelade in Who´s next. Deras nästan hårdrockplatta. Och för en gångs skull stämde allt. Skivan blev topplistad i hela världen och i USA fick de turnera med Stones. De hade äntligen lyckats.
Men säg den glädje som varar. Townshend gick och lurade på en ny musical och tänkte tillbaka på sina rötter. För att hylla modskulturen skrev han Quadrophenia, en modsmusical. Plattan sålde bra i Europa och modskulturen fick sig ett uppsving igen. Och det blev dags att åka till USA för att turnera. Men USA undrade bara Who is Mods? och det blev ett rungande fiasko. Townshend blev deprimerad och började kröka. Moon var en plejboj som gillade kola och... tjejer och han gillade nog det mesta lite för mycket. Roger Daltrey blev tack vare filmen om Tommy en hygglig skådis och höll på med det ett tag.
Jag bjuder på en liten bonus här (Who var ju ett av de första banden som (med Moon i spetsen) brukade leva vad vi kallar rockmyt. Kom ihåg det barn, det börjar med att kasta ut en liten TV-apparat och sedan är man fast):
I slutet av 70-talet försökte man sig på en come back turné men det var inte så många som tog fyra knarkiga lönnfeta medelålders män på allvar när de sjöng tonårshiten "My generation". Och när Keith Moon lyckades med konststycket att ta en överdos och dö splittrades bandet. För tillfället.
1979 undrade överlevarna Who vad de skulle göra nu då. De bestämde sig för att spela in en sista skiva (har vi hört den förut) och åka på en, av många, avskedsturnéer i USA. Men säg den glädje som varar. Knappt hade turnén börjat förrän elva ungdomar trampas ihjäl under ett gig i Cincinatti. Bandet tog ett brejk och Townshend började experimentera med droger. Någon gjorde film av Quadrophenia och plattan började sälja igen. Här fanns det pengar att tjäna.
För att göra Pete Townshend rättvisa ska jag kanske påminna om att han som låtskrivare tjänade väldigt bra på skivförsäljningen och spelningar i radio världen över. De andra i bandet fick bara betalt för gigen. Så för att försöka trygga de andras pensioner gjorde de väl ytterlgare några farvälskivor och tack och adjöturnéer. Och jag är inte säker på att vi hört det sista från dem ännu.
Kuriosa: Efter decennier av havererade harvanden från kust till kust i USA, allt för att tjäna några extra dollars, har TV-serien CSI valt låten Who are you, som signaturmelodi. Vilket förmodligen gett Townshend hundra gånger mer i plånboken än alla skivförsäljningar tillsammans.
Mods gillar soul. Helst Motown eller det man kallar Norhtern soul. En lite mer melodisk och mer lättsmält version än den som bottnade i gospeln och som var mer rytmbaserad. Fyra engelska mods var Roger Daltrey, Pete Townshend, Keith Moon och John Entwistle. De kom alla från diverse lokala rockband de hoppade runt emellan, innan de till slut insåg att det bara var de fyra och att de gillade att spela ihop. Då spelade de enbart soulcovers. (Men det var faktiskt bara Pete som gick på konstskola...)
The Who är förmdoligen rockhistoriens svar på Bryan (alltså Bryan i Life of Bryan). Inget annat band har förmodligen haft en sämre tajming. Först skaffade de sig en manasjer som redan hade ett par före dettingar under sitt paraply (Julie Christe t ex). Han hade insett vilken kommersiell makt ungdomar hade, och i synnerhet mods under den här eran. Han ville gärna att Julie skulle bli uppskattad av dem, och därför lät han en PR-byrå spöka ut bandet så de såg ut som Harlemhallickar. Man döpte dem till The high numbers och gjorde en logo som föreställde en måltavla. The high numbers, som redan börjat skaffa sig ett rykte bland de kommersiellt känsliga modsen, började tappa intresset redan där. Fansen kände att det luktade hyckleri och det var inte förrän Pete olyckligt snubblade på scenen och av misstag rände in elgitarren i förstärkaren som publiken tände till. Det gjorde Keith "the Animal" Moon också. Han trodde Pete gjorde det med flit och blev så inspirerad att han började hamra sönder sitt trumset. Publiken blev som galna och ryket spred sig. Dilemmat blev att publiken nu började fylla varenda spelning, vilket var kul, men bara för att se dem slå sönder sina instrument, vilket inte var lika kul eftersom de inte hade råd med det då.
Bandet började skriva egna låtar, eller Townshend gjorde det. De döpte om sig till The Who, fick en megahit med My generation och ett skivkontrakt i amerikat minsann. För att slå i USA måste man turnera. Det är ett stort land att turnera i. Och något geni fick för sig att de skulle vara förband till dåtidens bröderna Herrey, Herman and the Hermits. Det sket sig rejält. Managern hejade på och tyckte det var dags för dem att slå sönder lite instrument igen. Så det gjorde de. Och se, då blev det drag under galoscherna igen.
Säg den lycka som varar. Medan The Who misslyckades med att lansera brittisk soul och rock i USA blev deras skivor större än Beatles hemma i England. Till saken hör att Townshend själv börjat intressera sig för "seriös" musik och hade fått bandet att börja spela lite opera light och vau-de-ville inspirirade saker. Vilket togs på största allvar i England, men inte i USA. Instrumentvandaliseringen hade dock gett eko. Nu skulle man få spela på den hittills största rockfestivalen i USA, Monterey. Dilemmat var dock att en annan instrumentkraschare också skulle gigga där, Jimi Hendrix. Det löstes genom att Jimi fick elda upp sin gitarr första dagen och Who krascha sina grejor den andra dagen. Men att slå sönder fina elgitarrer kanske är något som är intressant att göra "under the influence" of whatever. Det blev till slut tragikomiskt för dem att krascha saker flera gånger om dagen och de blev tämligen bittra. Och inte blev My generation en hit för det.
Så bandet åkte hem igen och spelade in skivan "The Who sell out" 1968. En väldigt avancerad musikalisk inspelning. Och dra på trissor, plötsligt kliver en gammal singel otippat upp på andra plats på amerikanska topplistan. Här fanns det pengar att tjäna tänkte managern och satte upp en snabb turné för pojkarna i USA igen. Den här gången skulle de spela själva, på fina konserthus. Men säg den glädje som varar, de försökte säkert, men det gick inget bra. Det de hade gjort i studion lyckades man aldrig återskapa live. Ljudet var dåligt och musikaliskt kunde de inte göra materialet rättvisa och turnén floppade.
Det var nu Pete Townshend gjorde en Björn och Benny. Han skrev en rockmusikal som han lite hippt döpte till Tommy. Det var förmodligen första gången någon gjort något liknande. Skivan blev en dundersuccé och blev filmad (med bl a Roger Daltry i en av huvudrollerna). Och tro det eller ej, skivan blev en försäljningssuccé i USA också. Och här fanns ju pengar att tjäna. Bandet bokades snabbt in på ännu en fin turné i staterna. De sålde snabbt slut varenda spelning. Men säg den glädje som varar. Deras nyfunna fans i staterna förväntade sig få höra hela musikalen Tommy, från början till slut. Vilket de till slut också fick. Men bandet turnerade i två år och spelade musikal från morgon till kväll, vilket till slut fick Townshend inlagd för vad vi idag skulle kalla utbrändhet, men som förmodligen innehöll en hel del roliga tabletter också.
Kuriosa: Visst är det Elton. Och kolla in vilket sjysst keyboard han lirar på.
Så fort Pete blev bättre gick ett hungrigt och förbanant gäng in i Studion och spelade in Who´s next. Deras nästan hårdrockplatta. Och för en gångs skull stämde allt. Skivan blev topplistad i hela världen och i USA fick de turnera med Stones. De hade äntligen lyckats.
Men säg den glädje som varar. Townshend gick och lurade på en ny musical och tänkte tillbaka på sina rötter. För att hylla modskulturen skrev han Quadrophenia, en modsmusical. Plattan sålde bra i Europa och modskulturen fick sig ett uppsving igen. Och det blev dags att åka till USA för att turnera. Men USA undrade bara Who is Mods? och det blev ett rungande fiasko. Townshend blev deprimerad och började kröka. Moon var en plejboj som gillade kola och... tjejer och han gillade nog det mesta lite för mycket. Roger Daltrey blev tack vare filmen om Tommy en hygglig skådis och höll på med det ett tag.
Jag bjuder på en liten bonus här (Who var ju ett av de första banden som (med Moon i spetsen) brukade leva vad vi kallar rockmyt. Kom ihåg det barn, det börjar med att kasta ut en liten TV-apparat och sedan är man fast):
I slutet av 70-talet försökte man sig på en come back turné men det var inte så många som tog fyra knarkiga lönnfeta medelålders män på allvar när de sjöng tonårshiten "My generation". Och när Keith Moon lyckades med konststycket att ta en överdos och dö splittrades bandet. För tillfället.
1979 undrade överlevarna Who vad de skulle göra nu då. De bestämde sig för att spela in en sista skiva (har vi hört den förut) och åka på en, av många, avskedsturnéer i USA. Men säg den glädje som varar. Knappt hade turnén börjat förrän elva ungdomar trampas ihjäl under ett gig i Cincinatti. Bandet tog ett brejk och Townshend började experimentera med droger. Någon gjorde film av Quadrophenia och plattan började sälja igen. Här fanns det pengar att tjäna.
För att göra Pete Townshend rättvisa ska jag kanske påminna om att han som låtskrivare tjänade väldigt bra på skivförsäljningen och spelningar i radio världen över. De andra i bandet fick bara betalt för gigen. Så för att försöka trygga de andras pensioner gjorde de väl ytterlgare några farvälskivor och tack och adjöturnéer. Och jag är inte säker på att vi hört det sista från dem ännu.
Kuriosa: Efter decennier av havererade harvanden från kust till kust i USA, allt för att tjäna några extra dollars, har TV-serien CSI valt låten Who are you, som signaturmelodi. Vilket förmodligen gett Townshend hundra gånger mer i plånboken än alla skivförsäljningar tillsammans.
tisdag 18 november 2008
London swingar vidare (David Jones)
David Jones föddes i Brixton och var väldigt musikaliskt begåvad. Han började spela saxofon i tonåren och spelade med i flera band. Bland annat bildade han Manish boys tillsammans med den då übertöntiga Jimmy Page. De lät håret växa och kallade sig Mods och började lyssna på Northern soul. De släppte också några misslyckade singlar.
I ett försök att skapa uppmärksamhet i media kan vi här se hur han försöker vädja till sina medmänniskor att sluta mobba honom för att han valt att vara långhårig. (Obs! Klassiker!)
Det skulle dock dröja tills 1969 innan han fick sin första hit. Men då hade han också bytt efternamn till Bowie.
Ungefär då fick han också för sig att han skulle bli mimartist. Så Bowie har faktiskt hängt med Marc Bolan och T Rex och mimat på scen under deras konserter, som en del av showen. Hur lamt är inte det? Eftersom alla idag vet att mimartister står längst ner på kulturstegens näringskedja blev den karriären inte heller långvarig. Istället satsade David på att sjunga om rymden (som var hippt att sjunga om 1970). Eftersom ingen visste något om rymden då trodde alla att Bowie kanske var från rymden. Och för att citera Tomas DiLeva (sveriges kanske främste Bowietolkare), så ligger ju faktiskt jordklotet i rymden, så påståendet stämmer bra.
Bowie skulle tack vare sina rymdkontakter också bli en av de artister som överlevde flera decennier och som (fortfarande) åldras med grace. David Bowie behöver inte längre skratta hela vägen till banken, han äger nämligen numera en egen, är gift med en fotomodell och luktar förmodligen väldigt gott. Grattis säger jag på redaktionen.
I ett försök att skapa uppmärksamhet i media kan vi här se hur han försöker vädja till sina medmänniskor att sluta mobba honom för att han valt att vara långhårig. (Obs! Klassiker!)
Det skulle dock dröja tills 1969 innan han fick sin första hit. Men då hade han också bytt efternamn till Bowie.
Ungefär då fick han också för sig att han skulle bli mimartist. Så Bowie har faktiskt hängt med Marc Bolan och T Rex och mimat på scen under deras konserter, som en del av showen. Hur lamt är inte det? Eftersom alla idag vet att mimartister står längst ner på kulturstegens näringskedja blev den karriären inte heller långvarig. Istället satsade David på att sjunga om rymden (som var hippt att sjunga om 1970). Eftersom ingen visste något om rymden då trodde alla att Bowie kanske var från rymden. Och för att citera Tomas DiLeva (sveriges kanske främste Bowietolkare), så ligger ju faktiskt jordklotet i rymden, så påståendet stämmer bra.
Bowie skulle tack vare sina rymdkontakter också bli en av de artister som överlevde flera decennier och som (fortfarande) åldras med grace. David Bowie behöver inte längre skratta hela vägen till banken, han äger nämligen numera en egen, är gift med en fotomodell och luktar förmodligen väldigt gott. Grattis säger jag på redaktionen.
måndag 17 november 2008
Detroit´s calling (MC5, Stooges)
Detroit är känt för två saker. Bilar och musik. Musikstilarna står så långt från varandra man överhuvudtaget kan komma. Antingen var det Motownsoul med smäktande stråkar, eller så var det band som MC5 som spelade punk.
Det enda märkliga med MC5 var att de började med punk redan 1967. Alltså tio år innan punken fanns. Bandets motor, Sinclair, var en ultrakommunist, så långt ut på vänsterkanten att han snuddade vid högerextremism (som om det nu är någon skillnad mellan extremister). Han politiska agenda kallades för White Panters, och bildades som en stödgrupp till Black Panthers. Fast inte så mycket för att bekämpa rasism som för att förespråka rätten till gratis droger, möjligheten till att ha offentligt sex samt att avskaffa kapitalismen. Bandet valde att utnyttja sina demokratiska rättigheter genom att knarka så mycket som möjligt. Vilket ledde till att några hamnade i fängelse och andra på obestämd ort. Men innan dess hann de som sagt leverera såna här engergiska pärlor:
Innan Iggy Pop kallade sig just det, kallde han sig Iggy Stooge. Följdaktligen hette hans kompband The Stooges. De spelade också väldigt hård musik långt innan det blev accepterat. Och just därför kanske man kan säga att de, på den tiden, var ytterligare några missförstådda genier. Egentligen var de inte särskilt musikaliska, de knarkade ofta så hårt att de inte kunde spela. Iggy brukade live roa sig med att smörja in sig i mat och stagedajva bland publiken (förmodligen först med det också). Tyvärr visade det sig även för detta band att heroin inte kunde ersätta en näringsrik lunch. Efter ett par år hade de dekat ner sig och var väl i stort sett bortglömda. Det var då David Bowie råkade springa in i Iggy och gav honom en hjälpande hand. Men det är en senare historia.
Kuriosa: En skivbolagssnubbe åkte till Detroit för att se och sajna MC5, men Stooges var förband och mer än så behövde inte skivbolagssnubben höra för att sajna dem istället... snopet.
Kuriosa: Iggy är hur gammal som helst nu, men ser ut som han mumifierats 1970. Ibland spelar han fortfarande med överlevarna från Stooges.
Det enda märkliga med MC5 var att de började med punk redan 1967. Alltså tio år innan punken fanns. Bandets motor, Sinclair, var en ultrakommunist, så långt ut på vänsterkanten att han snuddade vid högerextremism (som om det nu är någon skillnad mellan extremister). Han politiska agenda kallades för White Panters, och bildades som en stödgrupp till Black Panthers. Fast inte så mycket för att bekämpa rasism som för att förespråka rätten till gratis droger, möjligheten till att ha offentligt sex samt att avskaffa kapitalismen. Bandet valde att utnyttja sina demokratiska rättigheter genom att knarka så mycket som möjligt. Vilket ledde till att några hamnade i fängelse och andra på obestämd ort. Men innan dess hann de som sagt leverera såna här engergiska pärlor:
Innan Iggy Pop kallade sig just det, kallde han sig Iggy Stooge. Följdaktligen hette hans kompband The Stooges. De spelade också väldigt hård musik långt innan det blev accepterat. Och just därför kanske man kan säga att de, på den tiden, var ytterligare några missförstådda genier. Egentligen var de inte särskilt musikaliska, de knarkade ofta så hårt att de inte kunde spela. Iggy brukade live roa sig med att smörja in sig i mat och stagedajva bland publiken (förmodligen först med det också). Tyvärr visade det sig även för detta band att heroin inte kunde ersätta en näringsrik lunch. Efter ett par år hade de dekat ner sig och var väl i stort sett bortglömda. Det var då David Bowie råkade springa in i Iggy och gav honom en hjälpande hand. Men det är en senare historia.
Kuriosa: En skivbolagssnubbe åkte till Detroit för att se och sajna MC5, men Stooges var förband och mer än så behövde inte skivbolagssnubben höra för att sajna dem istället... snopet.
Kuriosa: Iggy är hur gammal som helst nu, men ser ut som han mumifierats 1970. Ibland spelar han fortfarande med överlevarna från Stooges.
torsdag 13 november 2008
Going to Jamaica (Jimmy Cliff)
Kartan här nere är lite torftig märker jag, så vi vidgar perspektivet lite.
En genre som kom att bli enormt stor i västvärlden från mitten av 70-talet är reggaen. Men innan reggaen kom fanns bara Jamaicans folkmusik. På 60-talet började Jamaica kunna ratta in BBC på sina radioapparater och blev väldigt influerade av "vit" popmusik.
Man kan kort och gott säga att Ska är Jamaicas sätt att försöka spela rak enkel vit treminuterpop. Det funkade såklart inte, för deras basister kunde förstås inte låta bli att lägga en svängig baktakt på det hele. Och det blev det såhär, i någon slags version av The lions sleep tonight, kan man gissa;
En genre som kom att bli enormt stor i västvärlden från mitten av 70-talet är reggaen. Men innan reggaen kom fanns bara Jamaicans folkmusik. På 60-talet började Jamaica kunna ratta in BBC på sina radioapparater och blev väldigt influerade av "vit" popmusik.
Man kan kort och gott säga att Ska är Jamaicas sätt att försöka spela rak enkel vit treminuterpop. Det funkade såklart inte, för deras basister kunde förstås inte låta bli att lägga en svängig baktakt på det hele. Och det blev det såhär, i någon slags version av The lions sleep tonight, kan man gissa;
onsdag 12 november 2008
San Fransico (Blu Cheer)
När trodde ni hårdrocken började egentligen? De här killarna rockade stenhårt redan 1968.
Blue Cheer visade sig vara ett av rockhistoriens försa "one hit wonders". Trots detta faktum höll de på i olika konstellationer fram till mitten av 80-talet. Snacka om waste of time. Inte fick de någon mer hit för det. Men uppfann hårdrocken gjorde de ju.
Kuriosa: Lyssnar man lite mer noga kan man klart höra ett sound som påminner väldigt mycket om Kozmic Blues band, Janis Joplins gamla kompgäng. Det kan bero på att de är ifrån San Fransisco. En stad som vid den här tidpunkten rymde lika många hippies som London rymde punkare 1977. 1977 rymde däremot San Fransisco lika många homosexuella som London fortfarande rymde punkare. Go figure.
Blue Cheer visade sig vara ett av rockhistoriens försa "one hit wonders". Trots detta faktum höll de på i olika konstellationer fram till mitten av 80-talet. Snacka om waste of time. Inte fick de någon mer hit för det. Men uppfann hårdrocken gjorde de ju.
Kuriosa: Lyssnar man lite mer noga kan man klart höra ett sound som påminner väldigt mycket om Kozmic Blues band, Janis Joplins gamla kompgäng. Det kan bero på att de är ifrån San Fransisco. En stad som vid den här tidpunkten rymde lika många hippies som London rymde punkare 1977. 1977 rymde däremot San Fransisco lika många homosexuella som London fortfarande rymde punkare. Go figure.
måndag 10 november 2008
Lilla Liverpool (yep, Beatles)
Så har vi kommit till en musikalisk och historisk första gordisk knut. The Beatles. Här ser vi de unga pojkarna framföra vad som var Motowns första listetta, Hey Mr Postman. Ursprungligen hittad av The Marvelettes (to be a Lette, you gotta let Marvin...) featuring Marvin Gaye på trummor!).
Kuriosa: Den sköna textraden: "deliva da letta, the soona da betta".
Som jag nämnt tidigare var det många band som startades pga att medlemmarna sniffat lim tillsammans på olika konstskolor. Lennon och McCarney träffades i kyrkan, närmare bestämt i gosskören. Kanske var det därför de kallade sitt första band för The Quarry men. (Quarry betyder ungefär offer, eller gisslan.) Hur som helst var de riktiga nördar. Och som alla nördar som i slutet av 50-talet inte vågade rocka (kolla Jimmy Page tidigare) startade de ett skiffle band. Vet ni inte vad det är kan jag säga att Robban Broberg blev känd som sveriges skifflare.
Det var runt 69 som Lennon började hänga i New York med såna som Dylan och Yoko Ono. Paul träffade miljardärskan Linda, dotter till grundaren av Kodak. Lennon och Yoko knarkade på i New York och engagerade sig i fredsrörelsen. Paul och Linda köpte ett slott på engelska landsbygden där de kunde röka på i fred. Det var början till slutet, men innan dess hann de träffas för att spela in det här, miltals ifrån brevbärare och twist and shout:
Den svarta killen på kejbård heter Billy Preston. Kolla hur han lyckas bända tonerna och få sväng i låten. Det ska också sägas att detta utspelade sig när svarta inte fick gå på samma toaletter som vita. Beatlarna ska ha heder för att högaktligen sket i allt sånt.
Bonusinfo här: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2085375.svd
Kuriosa: Den sköna textraden: "deliva da letta, the soona da betta".
Som jag nämnt tidigare var det många band som startades pga att medlemmarna sniffat lim tillsammans på olika konstskolor. Lennon och McCarney träffades i kyrkan, närmare bestämt i gosskören. Kanske var det därför de kallade sitt första band för The Quarry men. (Quarry betyder ungefär offer, eller gisslan.) Hur som helst var de riktiga nördar. Och som alla nördar som i slutet av 50-talet inte vågade rocka (kolla Jimmy Page tidigare) startade de ett skiffle band. Vet ni inte vad det är kan jag säga att Robban Broberg blev känd som sveriges skifflare.
Det var runt 69 som Lennon började hänga i New York med såna som Dylan och Yoko Ono. Paul träffade miljardärskan Linda, dotter till grundaren av Kodak. Lennon och Yoko knarkade på i New York och engagerade sig i fredsrörelsen. Paul och Linda köpte ett slott på engelska landsbygden där de kunde röka på i fred. Det var början till slutet, men innan dess hann de träffas för att spela in det här, miltals ifrån brevbärare och twist and shout:
Den svarta killen på kejbård heter Billy Preston. Kolla hur han lyckas bända tonerna och få sväng i låten. Det ska också sägas att detta utspelade sig när svarta inte fick gå på samma toaletter som vita. Beatlarna ska ha heder för att högaktligen sket i allt sånt.
Bonusinfo här: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2085375.svd
fredag 7 november 2008
Spinning in Detroit III (Temptations)
1969 hände mycket som fick genomslag i hela världen. Mordet på Martin L King fick t ex många svarta artister att kamma sig och fatta vilken skit de faktiskt satt fast i. Den svarta musiken hade vid här laget mest funkputtrat i Harlem, medan den slicka orkestrerade soulschlagern kom från Detroit. (Kanske som en antites till den samtida Detroitgaragen som vi ska titta på snart.)
The Temptations hade under flera år legat på topplistorna med söta kärlekslåtar som My Girl och Aint to proud to beg. Men 69 klev samma band fram som politiska aktivister med bomber som denna Ball of confusion: (Tyvärr var det bara kostymerna de svenska dansbanden valde att ta med sig härifrån. Men håll med om att koreografin är näst intill rörande.)
Det visade sig att bandet blev ännu större efter det och man toppade alla listor i hela världen. 72 kom tributen till Bob Dylan och Rolling Stones. Denne Dylan satte alltså ribban här i souliga Detroit också. My father was a Rolling Stone. Betydde i det här fallet att det inte växte någon mossa på en hattrullande farsa. Och med de legandariska orden: "It was the third of September, the day I always remember. That was the day when my father died." såg man också till att fylla psykiatrins soffor i generationer framöver.
The Temptations hade under flera år legat på topplistorna med söta kärlekslåtar som My Girl och Aint to proud to beg. Men 69 klev samma band fram som politiska aktivister med bomber som denna Ball of confusion: (Tyvärr var det bara kostymerna de svenska dansbanden valde att ta med sig härifrån. Men håll med om att koreografin är näst intill rörande.)
Det visade sig att bandet blev ännu större efter det och man toppade alla listor i hela världen. 72 kom tributen till Bob Dylan och Rolling Stones. Denne Dylan satte alltså ribban här i souliga Detroit också. My father was a Rolling Stone. Betydde i det här fallet att det inte växte någon mossa på en hattrullande farsa. Och med de legandariska orden: "It was the third of September, the day I always remember. That was the day when my father died." såg man också till att fylla psykiatrins soffor i generationer framöver.
onsdag 5 november 2008
Spinning in Detroit II (Curtis M)
Eftersom jag är fortfarande är sjuk, sätter jag vik idag.
Den här går till dig Obama!
Den här går till dig Obama!
måndag 3 november 2008
Spiining in Detroit I (Jackson 5)
En del föräldrar gör allt för att deras barn ska bli "lyckade" Joe Jackson var en sådan. Han och hans fru var dessutom tillräckligt korkade för att vara Jehovas vittnen. Och de hade av samma anledning fler barn än de kunde försörja. Trots att de uppfostrades benhårt, upptäckte tyrannen Joe att barnen använt hans gudomliga gitarr, symbolen för hans egen musikaliska otillräcklighet. Vid en närmare granskning visade det sig att alla barnen var oerhört musikaliska.
Hepp, tänkte Joe och bildade gruppen The Jacksons och sålde dem som dyra barnslavar till Motown. Vad hans döttrar sysslade med under den här perioden framgår inte av histoien jag läst, men förmodligen satt de fängslade i en källare i Belgien.
Jackson blev snabbt lokala kändisar i Indiana. Och efter skivdebuten 1969 var de hur stora som helst. I want you back blev en stor hit.
Typ hundraelva LP-skivor och lika många turnéår senare kände pappa Joe att han hade tjänat ihop tillräckligt på barnen och förklarade dem vuxna. Har man turnerat och bott ihop med och bara sett sina fyra jobbiga storebrorsor och bara hört talas om att man har systrar i tjugo år, så är det lite som att ha suttit inlåst i en källare i Belgien i 20 år. Det är inte bra. Men hindrar honom inte från att fortfarande vara världens bästa dansare:
Hepp, tänkte Joe och bildade gruppen The Jacksons och sålde dem som dyra barnslavar till Motown. Vad hans döttrar sysslade med under den här perioden framgår inte av histoien jag läst, men förmodligen satt de fängslade i en källare i Belgien.
Jackson blev snabbt lokala kändisar i Indiana. Och efter skivdebuten 1969 var de hur stora som helst. I want you back blev en stor hit.
Typ hundraelva LP-skivor och lika många turnéår senare kände pappa Joe att han hade tjänat ihop tillräckligt på barnen och förklarade dem vuxna. Har man turnerat och bott ihop med och bara sett sina fyra jobbiga storebrorsor och bara hört talas om att man har systrar i tjugo år, så är det lite som att ha suttit inlåst i en källare i Belgien i 20 år. Det är inte bra. Men hindrar honom inte från att fortfarande vara världens bästa dansare:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
