Dom kallar oss mods II (The Small faces)

Att vara mods var naturligtvis mer än att vara en snobb med vespa i Londons East end. Man måste snacka snacket också. Modsslang var en direkt tjuvning av de svarta Harlembornas Jive talk. Det var en blandning av Cockney och egna slanguttryck som kallades Mockney (fortfarande utövas det av såna som Jamie Oliver, The Blur (Jarvis Cocker är t ex inget namn egentligen, utan Mockney och betyder dörrknackare...)och Guy Richie. (Eller den svarta teknikexperten i Oceans eleven filmerna). Small faces var, tillsammans med Who, modsens favoritband. Och det betyder att man inte bara måsta prata pratet, man måste gå gångstilen också. Och att vara mods var som sagt VÄLDIGT stort i Eat end London. Och det kan förmodligen ha hämmat bandet en hel del när de försökta brejka i amerikat. De var och blev för interna helt enkelt. Men det hindrade dem inte från att på hemmaplan bli lika stora som både Who, Beatles och Stones.

I mitten på 60-talet räckte det faktiskt med att skaffa sig långt hår för att framstå som en rebell och rentav samhällsfarlig. (Och långhårig var man då om håret gick över öronen) I slutet av 60-talet fick man knarka lite också för att bibehålla sin farliga status. (Vi ska dock komma ihåg att bieffekterna av droger på den här tiden var långt ifrån kända för allmänheten. Det var mest ett sätt att fly undan vardagens stress och så var det förmoglien väldigt roligt att se en massa psykedeliska monster träda fram ur sitt undermedvetna.) Small faces (Face är för övrigt Mockney för en cool kille) blir ett andra exempel på ett band som inte riktigt hade flytet med sig.



I början spelade de (som alla andra) enbart soul covers. Men i takt med att media växte blev det viktigt att skriva sina egna låtar för att få royaltys och kunna leva på musiken. Small Faces skrev kontrakt med Decca och hade en riktigt sleazy mansjer de också. Han brukade ibland sno killarnas demogtejper och skicka till Decca som gav ut dem som singlar. De fick också oftast spela tre gig om dagen, vilket gjorde att de sällan orkade skriva nya låtar. Till slut fick de ett nytt skivkontrakt med Intermediate, och en ny manager, för att ersätta Stones faktiskt.

Trots att Small Faces spottade ur sig hitlåtar och blev hur stora som helst hemma, uteblev framgångarna i USA. Nu fick de dessutom bättre betalt och behövde inte spela live lika ofta, men i gengäld tog skivbolaget alla royalties för att betala deras studiotid. Och efttersom de andra banden på bolaget floppade, fick Small Faces betala för dem också. Men det visste de inte då.



Kuriosa: Kolla hur coolt de dansade förr.

Det fick de veta 1970, när skivbolaget gick i konkurs och de själva inte fick en krona. Såväl deras gamla som nya managers hade dessutom gödslat marknaden genom att ge ut en massa demos och skåpmat till höger och vänster (oftast utan bandets vetskap) och när Sony (som fått ärva bandet) skulle ge ut material på CD var det väldigt mycket dynga som trycktes upp. Ingen CD före 2002 är tydligen att lita på, om man är intresserad.

1970 splittrades också bandet, men ett par av killarna bildade ett nytt Faces. Den här gången tillsammans med då okända skottarna Rod Stewart och Ron Wood.

Kuriosa: Det skulle dröja tills 2003 innan bandet fick sina första royalties.