From Birmingham with strings - E.L.O.

Electric Light Orchestra är en märklig "grupp". Från början var det tre personer som grundade bandet. Sångaren Roy Wood, gitarristen Jeff Lynne samt trummisen Bev Bevan. Samt ett antal utbytbara stråkgnidare. Första albumet, ELO 1970, gav en liten hit med 10538 Ouverture och sålde bra. Lynne och Wood hade en idé och en vision om att skapa den perfekta symfonirocken genom att blanda just rock med klassiska stråkinslag, samt en smula Beatles. "Vi ville fortsätta där I am the Walrus slutade," sa Lynne vid ett tillfälle.

Av olika skäl hoppade Wood snart av och tog med sig halva bandet. Lynne och Bevan ersatte dem med nya musiker och släppte 1973 ELO 2 och fick ett internationellt genombrott med Roll over Beethoven. Ja ni hajar, klassisk musik möter rock n roll. Jättekul raggarmusik. Men långt ifrån det sofistikerade ELO som komma skulle.

1976 släppte det produktiva bandet sin femte platta, A New World Record. Skivan innehöll megahits som Telephon Line och Living thing och ELO blev plötsligt ett av de största banden på planeten. Därpå kom ytterligare några storsäljande album ända tills man 1981 skulle få sin sista hit någonsin (förmodligen) med Hold on tight. Och det var ett snedsteg tillbaka till raggarmusiken igen. Till och med Bevan ruttnade och gick över som trummis åt Black Sabbath istället. Jeff Lynne la så småningom ner bandet för att börja jobba som producent istället.

Från mitten av 80-talet har Lynne räknats som en av världens mest framgångsrika musikproducenter. Dessutom var han medlem i den temporära supergruppen Traveling Wilburys, tillsammans med Tom Petty, Bob Dylan, Roy Orbison och George Harrison.

Bev Bevan fick i slutet av 80-talet den briljanta idéen att starta ett nytt ELO. Innovativ som han var kallade han bandet ELO II. Problemet var bara att det var Lynne som skrivit nästan alla låtar. Och han var inte glad. Och om advokaterna inte kommit överrens än, så bråkar de fortfarande. Under tiden åker ELOs trummis på turné med ELO II och spelar covers. ELO II har dessutom släppt en handfull album på egen hand, men de har gått musikhistoriken spårlöst förbi.

Från raggarrock till operan och tillbaka på 12 år. Man är aldrig större än sin senaste singel. Man kan nog påstå att Jeff Lynne var ELO. Han lever och har hälsan och skrattar varenda dag han är på banken. Han var till och med påtänkt i rollen som John Lennon inför en återförening av Beatles. Men sen dog Harrison också och det blev liksom inte läge längre.

Manchester United - 10CC

Ett band man inte kan undvika från 70-talet döpte sig efter den genomsnittliga mängden sperma en genomsnittlig man ejakulerar. Det säger en del om Englands svar på Steely Dan (som i sin tur döpte sig efter namnet på en dildo).

Graham Gouldman och Eric Stewart var grundare. Gouldman spelade med Mockingbirds på 60-talet och var redan etablerad låtskrivare åt exempelvis Jeff Beck och Yardbirds. Eric var sångaren och tillsammans handplockade man studiomusikerna Kevin Godley och Lol Creme.

Först hette dock bandet Hotlegs och åkte på turné med Moody Blues. De fick en brakhit med en låt som heter Neanderthal man. Ja, vi snackar ju inte direkt Bob Dylan här, som ni märker. Först 1972 döpte man om sig till 10CC och spelade in plattan med samma namn. De fick en större hit till, med Donna. Sedan kom ett pärlband av plattor och massor av hits. Wallstreet Shuffle, Good morning judge, Im not in love, Life is a minnestrone, för att nämna några.

1975 bestämde sig dock Godley och Creme för att hoppa av. De var inte bara musiker utan även uppfinnare. Tillsammans hade de uppfunnit ett nytt instrument de kallade för Gizmotronen. En slags mekaniskt stränginstrument som skulle kunna återskapa ljudet av en mindre stråkensemble. Dessutom hade de uppfunnit någon slags foto/film automat där man kunde sitta och sjunga framför en valfri bakgrund och på så vis skapa sig en egen rockvideo. (För de yngre läsarna ska vi här tillägga att vi snackar 1975. Ett år då väldigt få människor i världen, 3 för att vara exakt, hade råd och tillgång till en så kallad polyfonisk synt. Samplern var inte uppfunnen och även om någon enstaka artist hade gjort en, vad vi kanske mer korrekt borde heta rockfilm av en låt, fanns det knappast någon TV-kanal som ville visa den. Herrarna var lite före sin tid. Men det är en helt annan historia.)

Stewart och Gouldman forsatte med nya studiomusiker. 77 kom Deceptive bends och bandet lät fortfarande som 10CC. Flera hits och nu var man stora i USA också. Vilket skulle komma att krönas av megahiten Dreadlock Holiday från Bloody tourists 1978. Och som vanligt blir man inte större än sin största hit. Bloody tourists var i övrigt en ganska medioker platta och det var ett helt nytt sound. Visst kände man igen bandet, men efter tio år på topp hade man helt enkelt blivit för gamla för att rocka på det sätt som den nya generationen ville rocka. I synnerhet i England där nu både punk, synth och New Wave pardonlöst tagit död på 70-talets giganter.

Dessvärre fortsatte Stewart och Gouldman att göra, vad man kan kalla intressanta misslyckade plattor. Och de har inte slutat än. Numera åker de runt på nostalgifester och spelar sina gamla hits. Och det lär de väl göra tills någon bär dem av scenen.

10CC har aldrig någonsin utgett sig för att vara mer än ett garv och en öl med polarna. Faktum är att alla album under 70-talet bär på någon slags humor a la MAD. Till och med den kanske mest spelade tryckaren ever på ett dansgolv fem i tre heter just "Im NOT in love." Men ibland är ett garv med polarna på puben exakt vad men behöver, och då blir man alltid glad över en gammal 10CC låt i bakgrunden.