Manchester United - 10CC

Ett band man inte kan undvika från 70-talet döpte sig efter den genomsnittliga mängden sperma en genomsnittlig man ejakulerar. Det säger en del om Englands svar på Steely Dan (som i sin tur döpte sig efter namnet på en dildo).

Graham Gouldman och Eric Stewart var grundare. Gouldman spelade med Mockingbirds på 60-talet och var redan etablerad låtskrivare åt exempelvis Jeff Beck och Yardbirds. Eric var sångaren och tillsammans handplockade man studiomusikerna Kevin Godley och Lol Creme.

Först hette dock bandet Hotlegs och åkte på turné med Moody Blues. De fick en brakhit med en låt som heter Neanderthal man. Ja, vi snackar ju inte direkt Bob Dylan här, som ni märker. Först 1972 döpte man om sig till 10CC och spelade in plattan med samma namn. De fick en större hit till, med Donna. Sedan kom ett pärlband av plattor och massor av hits. Wallstreet Shuffle, Good morning judge, Im not in love, Life is a minnestrone, för att nämna några.

1975 bestämde sig dock Godley och Creme för att hoppa av. De var inte bara musiker utan även uppfinnare. Tillsammans hade de uppfunnit ett nytt instrument de kallade för Gizmotronen. En slags mekaniskt stränginstrument som skulle kunna återskapa ljudet av en mindre stråkensemble. Dessutom hade de uppfunnit någon slags foto/film automat där man kunde sitta och sjunga framför en valfri bakgrund och på så vis skapa sig en egen rockvideo. (För de yngre läsarna ska vi här tillägga att vi snackar 1975. Ett år då väldigt få människor i världen, 3 för att vara exakt, hade råd och tillgång till en så kallad polyfonisk synt. Samplern var inte uppfunnen och även om någon enstaka artist hade gjort en, vad vi kanske mer korrekt borde heta rockfilm av en låt, fanns det knappast någon TV-kanal som ville visa den. Herrarna var lite före sin tid. Men det är en helt annan historia.)

Stewart och Gouldman forsatte med nya studiomusiker. 77 kom Deceptive bends och bandet lät fortfarande som 10CC. Flera hits och nu var man stora i USA också. Vilket skulle komma att krönas av megahiten Dreadlock Holiday från Bloody tourists 1978. Och som vanligt blir man inte större än sin största hit. Bloody tourists var i övrigt en ganska medioker platta och det var ett helt nytt sound. Visst kände man igen bandet, men efter tio år på topp hade man helt enkelt blivit för gamla för att rocka på det sätt som den nya generationen ville rocka. I synnerhet i England där nu både punk, synth och New Wave pardonlöst tagit död på 70-talets giganter.

Dessvärre fortsatte Stewart och Gouldman att göra, vad man kan kalla intressanta misslyckade plattor. Och de har inte slutat än. Numera åker de runt på nostalgifester och spelar sina gamla hits. Och det lär de väl göra tills någon bär dem av scenen.

10CC har aldrig någonsin utgett sig för att vara mer än ett garv och en öl med polarna. Faktum är att alla album under 70-talet bär på någon slags humor a la MAD. Till och med den kanske mest spelade tryckaren ever på ett dansgolv fem i tre heter just "Im NOT in love." Men ibland är ett garv med polarna på puben exakt vad men behöver, och då blir man alltid glad över en gammal 10CC låt i bakgrunden.