Av olika skäl hoppade Wood snart av och tog med sig halva bandet. Lynne och Bevan ersatte dem med nya musiker och släppte 1973 ELO 2 och fick ett internationellt genombrott med Roll over Beethoven. Ja ni hajar, klassisk musik möter rock n roll. Jättekul raggarmusik. Men långt ifrån det sofistikerade ELO som komma skulle.
1976 släppte det produktiva bandet sin femte platta, A New World Record. Skivan innehöll megahits som Telephon Line och Living thing och ELO blev plötsligt ett av de största banden på planeten. Därpå kom ytterligare några storsäljande album ända tills man 1981 skulle få sin sista hit någonsin (förmodligen) med Hold on tight. Och det var ett snedsteg tillbaka till raggarmusiken igen. Till och med Bevan ruttnade och gick över som trummis åt Black Sabbath istället. Jeff Lynne la så småningom ner bandet för att börja jobba som producent istället.
Från mitten av 80-talet har Lynne räknats som en av världens mest framgångsrika musikproducenter. Dessutom var han medlem i den temporära supergruppen Traveling Wilburys, tillsammans med Tom Petty, Bob Dylan, Roy Orbison och George Harrison.
Bev Bevan fick i slutet av 80-talet den briljanta idéen att starta ett nytt ELO. Innovativ som han var kallade han bandet ELO II. Problemet var bara att det var Lynne som skrivit nästan alla låtar. Och han var inte glad. Och om advokaterna inte kommit överrens än, så bråkar de fortfarande. Under tiden åker ELOs trummis på turné med ELO II och spelar covers. ELO II har dessutom släppt en handfull album på egen hand, men de har gått musikhistoriken spårlöst förbi.
Från raggarrock till operan och tillbaka på 12 år. Man är aldrig större än sin senaste singel. Man kan nog påstå att Jeff Lynne var ELO. Han lever och har hälsan och skrattar varenda dag han är på banken. Han var till och med påtänkt i rollen som John Lennon inför en återförening av Beatles. Men sen dog Harrison också och det blev liksom inte läge längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar