I look at (Neil Young)

I Toronto föddes ett geni för snart 65 år sedan. Han heter Neil Young och är en av få artister i världen som fortfarande kan uppbåda samma energi som en 18-åring. Den andre är Iggy Pop (som vi får återkomma till). Iggy kallas för punkfarfar, varför vi får kalla Neil för garagefarfar.

Neil är schizofren. Det hela började med att han som ung grabb flyttade till Californien för att få mer speltid. Där blev han medlem i ett band som av okänd anledning hette Buffalo Springfield. De var en samling tvålfagra deodoranter som hade ett par hits. Men när Neil fick sjunga, blev det något helt annat... så han blev inte långvarig där. Han var, som ni snart ska få se, större än så. Det kunde låta så här i Hollywood Palace: (notera gärna de obetalbara polisongernas snortajta synkronisering med fransskjortan i mocka).



Så Neil försökte spela på egen hand. Men då blev det bara country. Och när tanter som Joni Mitchell blir intresserade av ens låtar ska man akta sig om man vill bli rockstjärna. Det gjorde nu inte Neil, utan han började spela country ändå, och la sig till med riktigt högerextrema white trash ideologier.

Samtidigt, var det som hans högerarm hade fått på sig Kanon-Sids vantar, för den började veva som av egen kraft, och ut kom det... garagepunk. Långt långt innan den musiken var uppfunnen. Det kan å andra sidan ha varit en effekt av för mycket kokain? Men för att råda bot på den sidan, startade Neil ett band han mycket passande kallade för Crazy Horse.

Och parallellt med detta träffade han på en gammal hippie i Los Angeles som hette Stephen Stills. Han gillade också country. Snart hade han introducerat Neil för sina polare Crosby och Nash. Man kan säga att de spelade gubbrock innan gubbrock fanns. På sätt och vis var de också före sin tid. Fyra män med hästsvans som satt på rad och spelade akustisk gitarr och sjöng sånger i stämmor. Så här kunde det låta. (Men vad är det med programledare och musikprogram?)



Fast ibland ville Neil rocka, då kallade de sig bara för Crosby, Stills and Nash. Och Neil Young fortsätter att blanda punk med country och kan fortfarande inte få det att gå ihop. Om man älskar demokrati, Gud, kvinnan och den allsmäktiga hunden, mannens bästa vän, hur ska man då kunna vara en rebell och dricka öl och komma hem när man har lust? Eller hur man kan vara en hippie som bara vill knarka och ha fred samtidigt som Guds närmaste man George Bush startar världskrig. Och med den problematiken behöver man ingen skrivkramp.

Det är en tidsfråga innan Crazy Horse är tillbaka på världsturné. Eller om det blir country den här gången. Här rockar han i alla fall och visar kidsen var skåpet står än idag.