torsdag 18 februari 2010

Hey Nineteen That's 'Retha Franklin

Hey Nineteen
That's 'Retha Franklin
She don't remember the Queen of Soul
It's hard times befallen
The sole survivors
She thinks I'm crazy
But I'm just growing old
/Steely Dan - Hey Nineteen

Hur ska man presentera en människa som Aretha? En snabb sökning på Amazon.com ger ett resultat på 450 köpbara album. Det kanske säger något? Aretha är mer än en artist. Hon är den kvinnliga motsvarigheten till Elvis. I storhet. Inte som artist. Aretha har aldrig strävat efter att vara sexsymbol eller göra storslagna shower. Hon har varit solitt gjuten i musiken, fast fuskat lite med en del filmroller också.

Aretha Franklin föddes 1942 i Tennessee. Hennes var pastor, men trots det skildes hennes föräldrar tidigt. Hon och hennes systrar växte i stället upp med sin mormor, som ofta hade musikaliska väninnor hemma för jam. Mahalia Jackson bland annat. Aretha sjöng även solo i pappas gospelkör. När hon var fjorton släppte hon sin första platta. En gospelskiva.


Trots att Aretha gjorde fler skivor (mest jazz och gospel) i sin ungdom skulle det dröja till 1967, då han skrev på för Atlantic Records och bosatte sig i den legendariska Muscle Shoal studion innan hon blev en stjärna. Där spelade man in hennes paradhit, Respect.

Vi ska komma ihåg att 1967 var bara början på slutet för Afroamerikaners kamp mot segregation och apartheid. I synnerhet i amerikanska södern var det inte många som ens fattat att slaveriet upphävts. Soulmusik var fortfarande något de svarta fick ha för sig själva. 1967 var året för frigörelse på flera plan. Inte bara i USA, även om det startade där. Respect blev därför dels en signaturmelodi för svarta som krävde respekt, men även för kvinnosakskvinnor. (Det här var innan man kom på att kvinnosaker även berörde män och döpte om det till feminism.)


Hitsen rasade in för Aretha under de kommande åren. Låtar som I say a little prayer och Think blandade gospel, pop och soul och skapade det som skulle få heta R´n B. Rythm and Blues. Men som med så många andra artister är man aldrig större än sin senaste singel. Och trots att Aretha dominerat den svarta musikscenen i många år kunde hon inte heller förutspå framtiden. Framtiden för svarta musiker skulle komma att heta Disco. 1975 kom yngre och hetare tjejer, som t ex Chaka Khan och Donna Summer fram. De hade en sexigare framtoning och ett helt nytt sound. På ett par år var Aretha frånåkt på topplistorna. I det läget valde t ex Diana Ross att banta ner sig, hotta upp sig och anlita Chick för en mega come back. Men det var inte riktigt Arethas påse. Aretha som alltid vara ganska mullig hade vid det här laget ingen som helst lust att leka sexsymbol. Skivbolaget tvingade trots det på henne en gul härlig discoklänning, la henne på en divan med en tallrik druvor och kallade albumet Diva! Det skulle bli Arethas sämst sålda skiva genom tiderna (och en av undertecknads första LP-skivor). Aretha bidade sin tid och återgick till gospel och standards. 1980 fick hon en uppskattade biroll i filmen Blues Brothers, där hon även fick sjunga sin hit Think. Filmen och låten fick en nystart och Aretha kunde hålla sig flytande fram till...


1982 var discon död och nu kom helt nya låtskrivare och artister fram. Aretha tog med sig Luther Vandross och Marcus Miller till skivbolaget Arista för en nystart. Det mångsidiga och väldigt tekniska geniet Marcus Miller lärde sig snabbt att arrangera med alla nya synthar och trummaskiner som plötsligt dykt upp. Vandross och Aretha skrev låtarna. 1982 fick de en hyfsad hit med Jump to it. En blandning av pop och lätt funk. 1985 hade man hittat soundet. Perfekt tajmat och klart för den nya världsordningen döpt till MTV. (MTV hade ändå inte visat några svarta artister före Michael Jackson 1983) Hits som Whos zooming who och Freeway of love blev megahits. 1987 krönte hon 80-talet med en listetta ihop med den då största artisten i världen, George Michael, "I knew you were waiting." Samma år blev hon den första kvinnan som valdes in i Rockn roll hall of fame. Aretha är då 46 år gammal och trots att hon bevisat om och om igen att skivförsäljning och popularitet inte behöver ha något att göra med hudfärg, ungdom, sex och skönhet, var det inget skivbolag som vågade chansa. Istället fick vi artister som för första gången var mediokra, men kanske kända för något annat? I bästa fall.



Skulle ni vilja påminna mina anhöriga om att ringa Aretha när jag ska begravas?

Aretha drog sig åter tillbaka till familj och kyrka. Hon gjorde en ny gospelskiva och ett försök till Rnb, men utan större framgångar. Däremot fick hon 1998 rycka in som inhoppare för den sjuke Luciano Pavarotti och gjorde en soulversion av Nessun Dorma. Som liksom för att visa vart skåpet hörde hemma. Och som om inte det räckte sjöng hon bokstavligen kläderna av unga utmanare i VH1´s Divas Live. En direktsänd gala med Aretha som soul-mormor samt Celine Dion, Dionne Warwick, Mariah Carey och andra. En genant afton för alla andra inblandade. Efter att fullständigt tillintetgjort Mariah Carey i en duett försöker Celine Dion att... waila. Hela Celines karriär kunde slutat där.

1999 gör VH1 en repris. Det här året är det en annan gästartist som gör en duett. Mary J Blige. Mary gör en ödmjuk och vörnadsfull entré och Aretha gör en värdig och vördnadsfull sorti. Världen har fått en ny Queen of Soul. Men det kapitlet skriver vi senare.
Här får tanten i alla fall äran att sjunga in Barack som ny president. Jag kan tyvärr inte göra något åt hatten. Vi får leva med den. Trots att den är terrorhot i sig.

Inga kommentarer: