New York decades - Bob Dylan

Bob Dylan är en liten vresig komplexfylld man med glasögon. Han är den enda rockstjärnan i världen som sjunger genom näsan. Dessutom slog han igenom (visserligen inte frivilligt) som vissångare. Det som idag döpts om till singersongwriter. Det låter ju mycket coolare och säljer förmodligen mer skivor. Ungefär som när västkustrocken plötsligt fick heta Yachtrock och till och med Toto togs till nåder. Men Bob Dylan är yachtrockens raka motsats.

När Dylan var ung hette hans stora idol Woody Guthrie. Det var väl lika hippt som en tonåring idag skulle avguda Mikael Wiehe. Han var döpt till Robert Zimmerman, men tog i tonåren artistnamnet Dylan, lite lätt pretenstiöst efter favoritpoeten Dylan Thomas. Då spelade han visor på musiccaféer i Minneapolis, medan han studerade, just det, konst.

1961 flyttade den unge Dylan till New York och närmare bestämt Greenwich Village, vilket är NY;s motsvarighet till Södermalm. Alltså en liten pitoresk stadsdel till 100% befolkad av kulturkoftor, vissångare och skådespelare. Där upptäckte han dock bluesen och började göra sig ett namn på musikställena som fanns där. Han fick till och med åka med som förband till John Lee Hooker. Då blev han upptäckt av ett stort skivbolag och skrev på direkt. Han stalkade dessutom ner Woody Guthrie själv. Woody var då svårt sjuk och låg på sjukhus och Bob kom och satt vid hans sida mer eller mindre varje dag.



1962 tyckte dock inte skivbolaget att tiden var mogen för att Dylan skulle rocka. De ville att han skulle använda sin begåvning som textförfattare genom att skriva politiska texter istället. Något som var helt i tiden då, med kriget och allt elände. 1963 åkte han som politisk aktivist på proggturné med Joan Baez, faktiskt enorm i staterna på den tiden. De blev snart ett par och Dylan skrev låtar åt henne med.

1964 hade Dylan ändrat inriktning igen. Nu skrev han Mr Tambourine man åt Byrds, vilket blev en världshit. Han dumpade Baez och gifte sig med en fotomodell istället. Nu skulle Bob rocka! 1965 kom också superhiten Like a rolling stone. En av Dylans mest älskade sånger någonsin. Det blev också delade meningar om den plattan då han definitivt sa tack och hej till sin vispublik, som då fortfarande var rätt stor. Men det spelade ingen roll, för med plattan Blonde on Blonde 1966 sålde mannen hissnande 10 miljoner exemplar världen över. Och var plötsligt en av världens största stjärnor. Det gjordes filmer om honom och litteraturvetare började plötsligt analysera hans texter som poesi.



Samma år råkade Bob ut för en svår MC-olycka. Efter att han återhämtat sig drog han sig tillbaka och ägnade sig mest åt sin familj. Då och då plockade han in sitt band och spelade in demos i sitt garage. En helt ny typ av musik för Dylan. Mer och mer influerad av country och gamla läsarsånger. Bandet spelade in en uppsjö av låtar och skickade regelbundet material till sitt skvibolag, som i sin tur läckte enstaka kopior av låtarna till vänner och bekanta. De läckte i sin tur låtarna till andra fans och snart var världens första bootlegplatta född. Kallad the Basement tapes. Den riktiga skivan gjorde emellertid succé och Dylan åkte på ännu en turné.

Fram till slutet av 70-talet åkte Dylan på allt större och större världsturnéer. Han släppte en ny platta varje år och gjorde märkliga pressuttalanden. Han inspirerade även andra artister som John Lennon och Rolling Stones genom att vara både en tänkare och rockstjärna. Något som definitivt smittade av sig på Beatles, både texter och kanske även till Lennons solokarriär.

1978 blev Dylan omvänd kristen. Omvänd från judendomen vill säga. Han släppte två album med starka kristna texter och de blev av just den anledningen inte särskilt väl mottagna. Hans kristna budskap skrämde bort de riktigt etablerade rockfansen och definitvt alla vänstemänniskor som ogillar religion, men älskat Dylan. Hans konvertering blev dock inte långvarig, han var snart tillbaka som jude igen. Det skulle dock dröja innan han skrev något bra material igen. 80-talet blev mest en radda samlingsalbum och greatest hits.

I slutet av 80-talet blev han polare med Tom Petty, som han träffat under Live Aid-galan. De åkte på gemensam turné. Därefter påbörjade han något som kom att kallas The never ending tour. En turné som förmodligen fortfarande pågår. Inspirerad av hans kanske viktigaste skiva på åratal, Oh Mercy. 1998 slöt han cirkeln med albumet Time out of my mind. En visskiva som vann tre grammys. 2006 kom Modern Times. Ett album som bekräftade testen The times are a changing. En rockplatta som fick lysande kritik. Dylans neverendingtour kommer säkert snart tillbaka till oss igen.