This was England - Rod Stewart

För att citera Seinfeldt ur minnet: Många män verkar behålla den frisyr som funkade bäst på tjejer när de var unga, livet ut. Rod Stewart är en sådan man.

Rod började sin karriär under 60-talet som sångare/munspelare i diverse lokala småband. I slutet av 60-talet hakade han på Jeff Beck och tillsammans blev de ett namn inom tung bluesrock. Beck var/är en vass gitarrist och tillsammans med Rods raspiga röst blev det ett grymt resultat. Fullständigt lysande vit bluesrock med en sällsynt nerv.

1970 hade de inga kompmusiker kvar och träffade resterna av The Small Faces (se tidigare artikel). De döpte om sig till Faces och Ron Woods bytte basen mot gitarr och vips så hade man gjort ett rockband av ett popband. Det var bara ett problem, Rod hade fått ett skivkontrakt i eget namn och började turnera parallellt med Faces. 1971 släpptes det plattor med både Faces och Rod Stewart. Maggie May blev en dunderhit för Rod som gick upp som listetta både i England (Rod är egentligen skotte) och USA. Men även om Faces reducerades till ett kompband för Rod var det fortfarande lika bra som med Jeff Beck group.



Hur avundsjuka de i Faces än var på Rods soloframgångar så bidrog det till att även Facers sålde rejält med plattor i bägge kontinterna. Vilket gjorde att de stod ut med varandra till 1975. När Rod gifte sig med supermodellen Britt Ekland och flyttade till USA la man dock ner bandet.

1978 var ett tufft år för old school rockkillar. I England dominerade punken och i USA dominerade discon. Flera gamla rockklubbar fick byggas om till discon. Det gjorde inte Rod så mycket, han älskade att gå på discon och dejtade fotomodeller lika ofta som han bytte kalsonger. Samma år släppte han sin discohit Do you think Im sexy. En låt som nådde en för honom helt ny målgrupp. Och så fortsatte det, när discon blev synt, spelade Rod synt. När det var arenrock som gällde, blev det arenarock.



I och med MTV och alla musikvideos hade Rod lyckats göra sig själv till en seriefigur och skivförsäljningen rasade. Precis som alla hans äktenskap. Och det blev nog dyrt. För i mitten av 90-talet ringde han upp sin gamla polare Ron Wood och gjorde en akustisk come back med sina gamla låtar. Det blev en succé. Och så rullade det på. När Rod insåg att han inte längre hade kvar kraften att skriva egna låtar gjorde han cover efter cover. Ocn nu, i skrivande stund, har han släppt sin tredje platta i rad där han raspar sig igenom diverse jazzstandards. Perfekt bakgrundsmusik för perfekta medelklasshems tvättstugor. Snart sjunger han säkert på Berns för 5.000 kronor biljetten också.

Nästa år fyller Rod Steart 70. Precis som sin vapendragare Ron Wood jagar han fortfarande småtjejer och har kvar sin gamla frisyr.