Harlem Shuffle (James Brown)

The Original Gangsta. The Godfather. The hardest working man in show biz. Hade inte James Brown funnits hade Prince förmodligen döpt sig själv till King istället. Nu fanns Brown så Prince fick nöja sig med att vara just Kronprins. James Brown är ett av musikens absolut starkaste varumärken. Någonsin.



Egentligen började det som så många andra gånger en ren slump. Han föddes till ett miserabelt liv i den amerikanska södern. Redan som liten (på 50-talet) åkte James dit för inbrott och småbus. Eftersom han var för ung för att sitta inne fick han bli fosterbarn hemma hos familjen Byrd. Familjen hade en son, Bobby, som hade ett band. De lät James ta micken och sen hände det grejor. Bobby och James kikade lite på den svarta musik som fanns då. Det var inte soul, det var inte rock, det var en lite snällare variant mittemellan som kallades Rythm and blues. Den tidens R´n b har egentligen väldigt lite med det vi känner som R´n b idag. Den enda likheten är nog egentligen att det är övervägande svarta artister som ägnar sig åt den.

I mitten på 60-talet hade han tillsammans med sin vapendragare Bobby Byrd satt ihop ett kompetent band som leddes av en viss Maceo Parker. Låtarna började mer och mer anta formen av... funk. I alla fall en snabbare soul och med stötigare blåsare än man hört tidigare. Han fick också några hit med låtar som It´s a mans mans world. James konserter blev snabbt berömda (ökända) på grund av att han gav allt på scenen. Han dansade som furie och rörde sig som en katt. Han sång blev inte sällan rena väckelsemöten som inte lämnade någon oberörd. Han måste helt enkelt ses. Det var det här kultryktet som också gjorde att många vita människor för första gången vågade sätta sin fot i Harlem.

1965 hade han hittat hem. Papa got a brand new bag var kanske den stötigaste soul som någon hade hört och James showade som ingen annan. Hans danssteg var också något helt nytt. James Brown blev ett fenomen. Som det geni han var kunde han inte nöja sig med sin nya stötsoul. Han började experimentera med bandet i långa jam sessions (för långa tyckte många). Han ville ha ett sexigare, svettigare och råare sound än någon annan gjort förut. Hans band var inte helt med på noterna längre, så han skaffade ett nytt band. Nu hittade han två killar som verkligen ville lira samma som James. Bröderna Catfish och Bootsy Collins. Det var bara ett problem. Det blev för många stjärnor på samma scen. Samarbetet funkade inte utan bröderna Collins fortsatte att skriva egen musikhistoria genom att bilda bandet Parliament Funkadelic. De fick äntligen klä ut sig till hallikar från rymden och uppfann något som kom att kallas P-funk (en förkortning av bandnamnet helt enkelt).



Kuriosa: Funk är jive talk (svart New York slang) och betyder svett.

James höjdpunkt kom i början av 70-talet. Dels fick han tillbaks sitt gamla band mot den lilla eftergiften att Maceo Parker fick ha sitt band vid sidan av. Det fick han, om de döpte sig till JB´s. James lärde sig en annan sak också. Sex säljer. Han var inte intresserad av några helylletjejer i kören. Han ville ha riktigt heta brudar som inte vek en millimeter. Han ville ha starka kvinnor med livserfarenhet. Som visste vad de sjöng om. Han uppfostrade ett gäng fantastiska sångerskor som sen med varierande framgång gjort solokarriärer. Lyn Collins (R.I.P), Yvonne Fair, Vicki Anderson (Bobby Byrds fru, och vars dotter Carlene Anderson, sjöng i Young diciples och Brand New Heavies) för att nämna några.



Kuriosa: Det kan man kalla tronskifte.

I början av 70-talet hade hela grejen med segregation och svarta pantrar kulminerat. James Brown brydde sig, eller inte. Hela hans väsen andades ”Im black and Im proud”. Jag inbillar mig någonstans att James kanske inte ens tänkte på att segregering existerade, som att han inte såg skylten White only. Jag inbillar mig att om James satte sig på de vitas del av bussen så satte sig de vita någon annanstans. Sån var han. När womens liberation kom på tapeten överlät han till sina körtjejer att kliva fram och sjunga om relationer och jämlikhet. Många texter var dessutom så sexuellt frispråkiga att öronen kunde trilla av om man inte var försiktig.

Kuriosa: Floor fillers kan variera i svårighetsgrad. En av de svåraste uppdragen som finns i musik är att få en tjusig publik på en fin fransk restaurang att dansa.



Svart media levde i ett parallelluniversum. Blaxploitation kom filmgenren att kallas. Ofta var det en ganska banal deckarhistoria (t ex Shaft, Foxy Brown eller Coffy). Men hjälten var en svart kille. Filmerna utspelade sig i ghetton så de flesta svarta kände igen sig i sin vardag. Musiken var precis den typ av snabb soul och funk som Brown hade skapat. Filmerna skapades och sågs av svarta, men ignorerades av resten av världen. Vilket gjorde att filmerna vare sig censurerades eller marknadsanpassades. Mycket naket blev det. Och mycket våld i skumma gränder med hallikar och droglangare. Ungefär som världen såg ut från insidan av Harlem. Och hur mycket James ändå ville (vill dom inte alltid det?) behålla sina rötter som den där enkla killen från gatan kunde hans storhetsvansinne inte hålla honom från att döpa sig till The Black Ceacar. Och i likhet med många andra genier utan gränser gick han hårt på drogerna. Som vid den här tiden fanns överallt. Vissa påstår att många av de sista plattorna spelades in av JB´s medan James själv var i dimman på någon lokal bordell. När sångpåläggen skulle göras fick de muta honom till studion med löfte om andra droger.

James Brown överlevde aldrig discon, som kom i slutet av 70-talet. Hans gamla låtar gjorde dock det. Och är än idag så kallade floor fillers på dansgolv i hela världen. Omvärlden och nöjesindustrin började förändras allt snabbare och James blev inte yngre. Likt en annan Maradona levde han på sitt namn, men betraktades som en före detting. (Living in America blev hans sista måttliga framgång på 80-talet. Samtidigt som ALLA hiphopartister började sampla hans gamla låtar.) Hans sista shower antog mer och mer formen av ett ambulerande museum där han visades upp som en artefakt. Men i James Browns eget rike var han fortfarande Kungen.

Kuriosa: Den här konserten spelades in sommaren 2006. James dog i december samma år och Pavarotti ytterligare ett halvår senare. Så det är ett värdigt farväl av två tunga sångare.